Systrarna Irene, Susanne och Yvonne Fahlborg kämpar för att deras mamma ska få den hjälp hon behöver på äldreboendet.
När systrarna Fahlborgs mamma behövde utökad omsorg fick hon flytta till Lärkbackens äldreboende i Gimo. Då trodde systrarna att de skulle kunna känna att deras mamma var i trygga händer. Men det blev, enligt dem, precis tvärtom.
Systrarnas mamma äter mediciner som är livsviktiga för henne, men trots det har det upprepade gånger hänt att hon inte fått i sig den medicin hon ska ha.
– Det är personalens ansvar att se till att mamma tar den nödvändiga medicinen varje dag eftersom hon bland annat har alzheimers sjukdom, vilket innebär att hon inte har något närminne och själv inte kan ansvara för sin medicinering. Ändå har jag och mina systrar kommit hem till mamma och hittat medicin både på golvet och på bordet i mammas vardagsrum, berättar Susanne Fahlborg.
När systrarna besöker mamman har hon ibland inte duschats. Det har även förekommit att hon suttit länge i sin egen avföring, att hennes garderober varit i en enda röra och att det stått disk i köket trots att deras mamma inte haft besök, berättar de.
– Det är inte värdigt att sitta i sin avföring, att inte få hjälp att ta sin medicin, eller att hon får ett glas vatten men att hon inte förstår att hon ska dricka för att ingen hjälper henne, säger Susanne och fortsätter:
– Det har också förekommit att personalen slängt både smutsiga och nedbajsade kläder på golvet och på duschstolen i badrummet.
En incident som Irene Fahlborg minns särskilt väl är när deras mamma fick åka till sjukhus på grund av kraftiga blödningar.
– Innan mamma skulle komma hem efter ungefär en vecka åkte jag och Susanne till lägenheten, vi upptäckte då att det luktade hemskt för att alla blodiga kläder och sängkläder fortfarande låg kvar i en hög på badrumsgolvet.
Systrarna menar att samordningen på boendet är bristfällig. De upplever att personalen inte tycks få den information om de boende som krävs. Deras mamma kan inte gå själv, något som hon glömmer på grund av sin sjukdom. Flera gånger har det hänt att personalen inte vetat om att hon inte kan gå.
– Om hon försöker gå kan hon ramla och slå sig. Hon äter blodförtunnande medicin och hon ska inte gå inte gå själv på grund av risken för att ramla, säger Irene.
Systrarnas mamma bor på Lärkbackens äldreboende i Gimo.
Ett av problemen menar systrarna är att boendet har en regel om att man inte får lägga ord i munnen på brukarna. Yvonne förklarar att personalen måste fråga deras mamma om hon till exempel vill duscha eller äta. Om hon säger nej kan de inte göra det mot hennes vilja.
– Man kan inte fråga, hon har ju alzheimers, hon vet inte sitt eget bästa. Det är inte tillåtet att säga till henne vad hon ska göra, men är det tillåtet att låta henne svälta, frågar sig Yvonne.
Trots att systrarna framfört kritiken till personal och ledning, samt gjort en IVO–anmälan har ingen förändring skett, menar de.
– Det är inte enbart för mammas skull vi vill lyfta detta, utan även för alla andra som inte har en röst. Det här är deras hem, men bland personalen kan det saknas både medmänsklighet, glädje och empati, säger Irene.
Varför byter ni inte äldreboende?
– Dels finns det inte så många boenden att välja mellan när det gäller de behov mamma har men framförallt är det inte lämpligt att flytta runt på någon med alzheimers. Varför inte se över befintliga lokaler, verksamhet och kompetens så att det fungerar både för boende och personal, säger Yvonne.