Den framtida kompetensförsörjningen är en stor fråga för svensk tillverkningsindustri. Utbildningskraven ändras i takt med den teknologiska utvecklingen. Ett nära samarbete mellan industriföretag och utbildare är därför nödvändigt, bedömer både företag, fackföreningar och kommuner.
Det industritekniska programmet på Wilhelm Haglunds gymnasium och produktion och processteknik på yrkeshögskolan vid Bruksgymnasiet i Gimo är två exempel på utbildningar som utvecklats i samarbete mellan skolor och industriföretag i norra Uppland. Certifieringen är ett kvitto på att utbildningarna håller hög kvalitet.
För Bengt Ahlberg, personalchef på Sandvik Coromant och ordförande i den regionala styrgruppen för Teknikcollege Uppland, är samverkan mellan företag och skolor det som betyder mest.
– Utbildningarna innebär att eleverna gör praktik på företag. Det gör att de lätt blir anställningsbara. Vi som tillverkande företag behöver välutbildad arbetskraft, säger han.
– Sandvik är ett världsledande företag. En certifiering är en långsiktig överlevnadsstrategi för oss. Samtidigt säkrar vi andra företags återväxt genom en certifiering, säger han.
Industrirådet, som består av en sammanslutning av branschorganisationer och fackföreningar, certifierade Uppland i augusti. Certifieringen har skett utifrån tio kriterier.
Josefine Johansson vid IF Metalls förbundskontor, pekar på att tillverkningsindustrin och IF Metall sedan länge haft en gemensam uppfattning om hur frågan om kompetensförsörjningen ska lösas i framtiden.
– Teknikcollege är en viktig del i det arbetet. IF Metall såg att svensk industri hotades av utflyttning i början av 2000-talet. Inte många sökte till industriprogrammet samtidigt som många av programmets elever inte var särskilt motiverade. Industrin misstrodde Industriprogrammet.
– Certifieringen innebär att vi bedömer att skolor och företag arbetar på ett sätt som vi tycker är nödvändigt, säger Josefine Johansson.
Erik Prezent läser produktion och processteknik på yrkeshögskolan i Gimo. Han hade både prövat ingenjörsstudier på KTH och programmering i Skellefteå innan han fastnade för yrkeshögskolan. Han lyfter särskilt fram praktikperioden.
– Jag trodde att det skulle vara tråkigt, men i stället var det väldigt roligt, säger han.