Vilhelm Lilljeborg (1816-1908) var professor i zoologi vid Uppsala universitet
När några bönder dikade ut mark i Norrboda på Gräsö på 1840-talet gjordes ett märkligt fynd. Knappt en meter under jorden låg en enorm benkota. De antog att benet kom från en jätte och lämnade det till prästen i Gräsö kyrka.
Knappt två decennier senare konstaterade en zoolog att benet var ryggkotan hos en val. Han kontaktade professorn i zoologi vid Uppsala universitet, Vilhelm Lilljeborg, som ville att åkern skulle undersökas. En större utgrävning fick dock vänta till efter skörden.
Vid utgrävningen hittades ett nästan komplett skelett av en knappt 15 meter lång val. Valen ska ha strandat på ön för ungefär 4 000 år sedan, och under årtusendena kom den längre från havet i takt med att landet höjdes efter inlandsisen.
Strandade valar är inte helt ovanligt. På den västkusten är valben så vanliga att ryggkotor ibland har använts som huggkubbar. Så vad fick bönderna på Gräsö att tro att kotan kom från en jätte?
– Det är möjligt att någon av dem hade sett de medeltida valbenen i Edebo kyrka som påstods vara ben av en jätte, säger Ingvar Svanberg.
En ryggkota var det första som hittades av Gräsövalen.
Han är forskare och har skrivit om historiska valfynd i Sverige. Han berättar att benen i Edebo, några mil söder om Gräsö, kommer från en val som strandade 1489. Valkadavret styckades upp och benen såldes till olika kyrkor.
– Jättebenen bevisade att jättar hade funnits i Sverige, vilket tolkades som ett bevis för den bibliska syndafloden, berättar Ingvar Svanberg.
Valben har en svampig struktur. Hålrummen är fyllda med olja som ökar de stora djurens flytkraft.
I dag tar Gräsövalens ben upp ett helt rum i Evolutionsmuseets paleontologiska byggnad i Uppsala. Ryggkotorna liknar propellrar och står uppradade på en lagerhylla. De är ljusa i färgen, blekta av sol och vind under många år medan skelettet långsamt begravdes i sand. Av kraniet återstår bara en skärva, resten har vittrat sönder.
Gräsövalens skelett består av ett åttiotal upphittade ben.
Benjamin Kear är forskare och museiintendent på Evolutionsmuseets avdelning för paleontologi. Han berättar att valskelettet har funnits här sedan museet byggdes.
– I över 70 år låg det till och med på vinden. Gud vet hur man fick upp det dit, säger han och syftar på de över två meter långa blytunga käkbenen som ligger på lastpallar på golvet.
Paleontolog Benjamin Kear håller i det enda kvarvarande fragmentet av kraniet.
Trots dess undangömda plats på museet är Gräsövalen ingen vanlig val. När Lilljeborg publicerade sina anteckningar 1860 var han den första att beskriva arten Eschristus robustus – gråval på svenska. Det gör Gräsövalen till artens holotyp, vilket innebär att alla valar som artbestäms till gråval gör det med Gräsövalen som mall.
– Det här är exemplaret som har gett namnet till arten. Den här valen är Eschrichtius robustus, och det kommer den att vara för all framtid, säger Benjamin Kear.
Grå valen i vilt (och levande) tillstånd utanför Mexiko.
180 år senare är böndernas fynd fortfarande föremål för forskningsprojekt.
– Vi har gått från att studera ben till att studera uråldrigt DNA. Vem vet vad vi kommer att kunna göra i framtiden? Den teknologiska utvecklingen går så snabbt.
Gräsövalens DNA berättar om gråvalens evolution, och därigenom hur arten rört sig på norra halvklotet. Från det ges en bild av hur världshaven har sett ut under istider och klimatförändringar, och kanske kan vi också sia om framtiden.
Den vackra Paleontologen byggdes 1929 och är i dag ett byggnadsminne. Men de gamla lokalerna gör det svårt att skapa bra miljöer för känsliga utställningsföremål.
Benjamin Kear menar att vem som helst skulle kunna hitta ett fossil eller ett ben som visar sig vara något viktigt. Nya fossil hittas hela tiden, och många kommer in med sina fynd till museet.
– Alla kan hitta dem, det är det som är så fantastiskt! Du behöver inte vara forskare för att bidra till vetenskapen.