I Östhammars kommun pågår sedan en tid tillbaka utbildning av personal inom Vård & Omsorg som kommer i kontakt med människor som drabbats av demens.
– Vi inledde med att utbilda den administrativa personalen och nu får alla anställda på våra särskilda boenden en grundutbildning i demens och bemötande, säger Birgitta Norberg.
Hon är sjuksköterska inom hemsjukvården och tillsammans med Kristina Westerberg Pettersson, Silviasyster på Parkvägen i Österbybruk, ansvarar hon för den två halvdagar långa utbildningen.
Förra veckan fick 25 anställda på Lärkbacken i Gimo sin beskärda del och som en del i utbildningen fick de besök av Lotte Borgström från Östhammar.
– Varför är jag här? Jo, för att min man har Alzheimer och jag vill berätta för er hur det är att vara anhörig. Demens är nämligen i allra högsta grad en anhörigsjukdom och kan dessutom bli en dödsfälla även för den anhörige, för hur går man vidare utan att gå under?
I nära två timmar fängslade hon sina åhörare med roliga anekdoter, tillfällen då hon brutit ihop och hur det gick till när hon äntligen förstod att maken var sjuk.
Själv är hon utbildad distriktssköterska och arbetade som sådan och som skolsköterska i många år.
– Men ändå dröjde det länge innan polletten trillade ner, säger hon och fortsätter:
– Claes började bli sjuk för ungefär sju år sedan och första tiden tyckte jag bara att han var annorlunda, initiativlös och oförnuftig. Inte alls den fantastiska man jag blev förälskad i för snart trettio år sedan.
Plötsligt kunde han inte längre göra saker han tidigare klarat utan problem. Som att byta däck, klippa gräsmattan eller måla. Hans bordsskick försämrades, han tappade bort nycklar och han förstod sig inte på klockan.
– Vårt liv blev som en rödlök, som tidigare varit väl förankrad i jorden och som nu ryckts upp med rötterna. Alla lager av skal var skadade och jag kände att vi snuvades på konfekten. Vi hade ju börjat planera för pensionen och allt vi skulle göra då, men inget av detta skulle bli verklighet, säger Lotte Borgström, med ögonen blanka av tårar.
Insikten att maken var svårt sjuk slog henne som ett knytnävslag sommaren 2014, när han insisterat på att de skulle köpa en hammock och han sedan inte förstod hur han skulle sätta ihop den.
– Jag kom hem och när jag såg alla delar som ett plockepinn på marken blev jag förbannad och skrek “Har du fått Alzheimer?”. I samma stund som jag skrek så, förstod jag att det är ju precis så det är.
Åren som följde blev en känslomässig och fysisk berg- och dalbana, där Lotte Borgström vårdade sin man och allt mer tvingades vakta honom för att han inte skulle försvinna eller göra sig illa.
Hon försökte sköta sitt jobb, men sjukskrev sig i perioder och tvingades ibland ta hjälp för att få chansen att sova ut.
– Till slut gick det inte längre och för två år sedan bestämde jag mig för att ansöka om en plats för Claes på ett särskilt boende.
Numera är Claes Borgström bara en skugga av sitt forna jag. Han är 62 år, bor på det särskilda boendet Edsvägen 16 i Östhammar och känner inte längre igen sin fru och sina barn.
– Han dör lite hela tiden och och det är grymt att han ska behöva lida på det här sättet, säger Lotte Borgström och fäller ännu en tår.