Det är tyst i den uppländska skogen. Inget maskinbuller hörs och ingen dieselrök sticker i näsan. Bara ljudet av den nordsvenska brukshästen Axels klocka klämtar mellan stammarna, och utsläppen begränsar sig till den gödsel han sprider med jämna mellanrum.
En hackspett slår sin trumvirvel på håll, men västgötaspetsen Dalton som gör oss sällskap spetsar sina öron i en annan riktning. Han hör något vi andra inte förnimmer. Här och nu kunde vi befinna oss var som helst i tid och rum. Platsen är emellertid Morkarla socken i Österbybruk i Norduppland och tiden just i dag.
– Jag håller inte på med det här av nostalgiska skäl, utan på grund av hästintresset, säger Bosse Eriksson där han sitter på timmerkälken bakom Axel med rimfrost i skägget.
Kamratskapet med hästen grundlades vid unga år. Både far och farfar körde i skogen. Bosse Eriksson var med och hjälpte till från tidiga tonår och han känner de 29 hektar skog, som nu är hans, som sin egen ficka. Axel har bytt av nordsvensken Vincent som nu har gått i pension från skogsarbetet. Sedan några år har Bosse Eriksson tillsammans med dottern också femåringarna Vika och Hillevi, med förhoppningen om att även de ska köras in till skogshästar.
– Axel blir tolv till våren och Vincent, som jag haft sedan han var föl, är 22 år nu.
Vid den här åldern skulle vilken skogsmaskin som helst vara slut och stå på skroten, men Axel är i sina bästa år. Han är ivrig, blir våt i pälsen av svett och krafsar i snön med hoven. Axel manar på och tillåter inga långa ställtider.
– Det gäller att göra fast tömmarna i något träd när vi tar rast, annars finns risken att han springer hem till kompisarna i stallet. De är ju flockdjur, säger Bosse Eriksson.
Just i dag är Christer Jonsson med för att hjälpa till och för att lära sig köra häst. Det känsligaste momentet är lastningen av doningen med sin fram- och bakkälke. Bosse Eriksson och Christer Jonsson lyfter upp stockarna och välter över dem på doningen. Emellanåt står de mellan medarna och väger upp smaländen på framkälken. Då vill det till att Axel står still. Han är inte särskilt stor, men har en nordsvensks obändiga kraft.
– Man ska inte göra sig för säker, säger Bosse Eriksson. Det kan dyka upp någon fågel ur tystnaden som får Axel att rycka till och den uppländska vargen har jag själv sett på håll.
Bosse Eriksson pratar hela tiden med Axel så att han vet vad han ska göra, och vad som kommer att hända, och han är säker på att hästen förstår vad han säger. Ingenting tyder heller på något annat.
– Vi har känt varandra länge och han har nu fått stor erfarenhet i skogen. Redan när han har gått en stig ett par gånger har han lärt sig hur han ska gå. I nedförsluten tar han precis så mycket fart att han kommer uppför nästa backe, för att sedan släppa av igen på krönet.
Vintern har så här långt varit gynnsam för Bosse Eriksson och Axel med lagom mycket snö och idealiskt före. Även Bosse börjar bli varm i kläderna nu när han kommit en bit in på säsongen.
– Lite stel är man väl ännu, konstaterar han medan han björnar fast ännu en stock på doningen. Framåt våren brukar det gå lättare. Då har man fått muskler igen.
De hjälpmedel som Bosse Eriksson använder sig av i skogen är förutom hästen och kälken – doningen – en timmersax, en motorsåg och ett spett. Det gör driftskostnaderna låga.
– Doningen hittade jag nästan oanvänd på en auktion för 400 kronor och Axel kräver bara någon säck hö om dagen. Jag låter det gärna ligga kvar någon hötapp i skogen över natten, säger han och sänder en tanke till rådjuren.
Det är de låga omkostnaderna som gör att det trots allt blir ett litet netto på det här jobbet. Bosse Eriksson är dock en klarsynt realist och ingen romantiker som jobbar med det här till vilket pris som helst.
– Om jag gör en slutavverkning anlitar jag förstås en firma med maskiner. Men nu gör jag bara en gallring, det blir inte så många kubikmeter och då väljer jag hästen.
För Bosse Eriksson är inte bara hästen ett redskap i det enträgna och hårda skogsarbetet, utan också en vän och ett fritidsintresse. Som medlem i föreningen Nordsvenska hästens avdelning i Uppland arrangerar han träffar och aktiviteter på den egna skogen sedan 15 år tillbaka.
– För några år sedan letade sig tolv hästar och 140 personer hit, berättar han medan han trasslar ut lite granris ur Axels man.
Bosse Eriksson är mån om sin arbetskamrat och han har ju en till, hunden Dalton, som följer honom i spåren hela dagen, och det blir åtskilliga kilometer.
– Jag behöver inte gå stavgång efter jobbet för att få motion, försäkrar han, innan han återvänder hem mot gården Gammelboda till bjällerklang.
I kväll får Axel en skopa havre medan Bosse och Dalton sover ikapp på soffan.