Att leva med ett handikapp

Med högläsning ur den egna romanen Livet rullar vidare och poesi satte författaren och journalisten Lars-Göran Wadén i måndags fingret på hur livet kan te sig som rullstolsburen. Uppslutningen var dock dålig. Endast en handfull personer hade tagit sig till kommunhuset för att lyssna på föredraget.

Lars-Göran Wadén.

Lars-Göran Wadén.

Foto: Peter Söderlund

Östhammar2007-04-25 00:01
Det är en strävan efter att behandlas som alla andra människor som driver Lars-Göran Wadén. Han har varit rulltolsburen hela sitt liv, eftersom han lider av benskörhet. Han berättar att han kan ta några steg på sina ben, men för det mesta tar han sig fram med rullstolen. Han bor i Gävle med sin fru och tre katter och arbetar som journalist. 2003 gavs hans bok Livet rullar vidare ut. Boken handlar om en rullstolsbunden gymnasiegrabb.
Lars-Göran Wadén är smått polemisk när han gör klart för vad han tycker.
- Alla rullstolsburna borde ge sig ut i krig mot samhället, säger han.
Har ni tänkt på att det heter att sitta på en stol och att sitta i en rullstol, säger han.

Själv vill han avskaffa ordet handikappad.
- Handikappad är man först när man ställs inför en situation man inte klarar av. En "vanlig människa" skulle också vara handikappad om denna satte sig i ett Jas-plan. Jag klarar av allt jag vill göra. Jag åker slalom i Kungsberget och jag har även flugit segelflygplan, säger han.
Han vänder sig särskilt emot rullstolssymbolen, som han tycker är diskriminerande. Han pekar på att det finns toaletter för damer, herrar och rullstolsburna.
- Tänk att om det skulle finnas en symbol för rödhåriga. Varför gör man inte alla toaletter tillgängliga för rullstolsburna, säger Lars-Göran Wadén.
Allt sedan 1990-talet har han skrivit insändare för att påtala orättvisor som rullstolsburna utsätts för. Men han påpekar att det är poänglöst att tjata och klaga. Då är det bättre att komma med råd och förslag.

En gång ville han stämma ett nyöppnat café.
- Jag och en kompis gav oss ut på stan för att kolla det nya caféet. Men där fanns de där irriterande trappstegen. Jag väntade utanför medan min kompis köpte kaffebröd som vi fick äta hemma. På dörren satt en symbol som visade att det var förbjudet att ta med sig hundar in. Jag kände mig lika lite värd som en hund i den stunden. Jag ringde sedan till en advokat för att stämma caféet, men jag fick veta att det inte var någon idé. Det är inte olagligt att en affärslokal inte är tillgänglig för rullstolsburna. Men jag hade varit intresserad av en stämning för att få den mediala uppmärksamheten. Det hade kunnat sätta fart på debatten om tillgänglighet en, säger Lars-Göran Widén.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om