Arkitekt för brukens miljöer
Lövsta, Forsmark, Österby, Söderfors, Harg, Gimo... De uppländska bruksmiljöerna är arkitektoniska klenoder. För en arkitekt kan man väl då knappast tänka sig ett mera hedersamt uppdrag än att underhålla och restaurera dessa miljöer, se till att de inte förfaller.
- Jag brinner för det här med gamla hus. Husen, både herrgårdarna och smedsbostäderna, beskriver olika levnadsöden, hur folk har levat. Sen är det vackra hus, ofta välbevarade.
Av riksintresse
Bruksmiljöerna är byggnadsminnen eller åtminstone riksintressen. Det betyder att staten har huvudansvaret för att bevara dem och kan anslå pengar. Oftast handlar det för Björn Nilssons del att göra ett så kallat åtgärdsprogram. Uppdragen kommer ofta från länsstyrelsen, nu senast gäller det ett åtgärdsprogram för Åkerby i Österlövsta. Men under de 16 åren har uppdragen gället praktiskt taget samtliga norduppländska bruk.
Viktigt materialval
När bebyggelsen i bruken skall underhållas gäller det att ha antikvariskt riktiga material och metoder. Kunskapen fanns bland hantverkarna i forna tider. Det är den kunskapen som fortfarande gäller. Fasader har dock under senare tid behandlats med olika moderna putsmaterial med cementhaltigt bruk men det fungerar oftast inte, menar Björn Nilsson. Det skall vara kalkbruk och kalkfärger i den här miljön.
- Det fungerar inte med ett hårt cementhaltigt bruk ovanpå ett mjukt kalkbruk.
Att sedan få rätt färg, rätt lyster på väggarna är också en konst. I Lövsta handlar det om järnvitriol som måste strykas på 4-5 gånger innan man får fram den rätta färgen.
Det var länsantikvarien Karl-Johan Eklund som gav honom det första uppdraget. Kontakten skapades när Björn Nilsson arbetade med gamla byggnader i Öregrunds stadskärna. Han fick då ett uppdrag att arbeta med Lövstabruk. Sedan dess har samarbetet med länsstyrelsens kulturmiljöenhet fortsatt.
Börjar med dokumentation
När han får ett uppdrag börjar han med att ta foton, göra teckningar, skriver en historik över bruket, påtalar skador och brister och föreslår slutligen åtgärder. När programmet sedan är klart kan ägarna söka pengar hos länsstyrelsen.
Björn Nilsson ryggar när han ombeds rangordna de uppländska bruken. Vilket är hans favorit. Men det dröjer ändå inte särskilt länge innan det framgår att han sätter Lövstabruk främst. Det bruket har han också jobbat mest med.
- Byggnaderna där var ganska förfallna i slutet av 80-talet. Idag har det mesta restaurerats. Återstår gör herrgårdens fasad.
I Söderfors, Sveriges till ytan största byggnadsminne, har han arbetat med ett övergripande vårdprogram för brukets underhåll.
I Söderfors, liksom i Gimo och Österby, finns industrin kvar. Där går stora tunga lastfordon genom bruket. De gamla timmerstommarnas puts kan faktiskt spricka av de vibrationer lastfordonen skapar. Men helhetsintrycket är ändå att det är ett väl bevarade och vackra bruk.
Unik smedja
Det unika med Österby är vallonsmedjan. Den har han gjort ett åtgärdsprogram för, liksom för orangeriet med flera byggnader.
I Harg har han arbetat med svarvhuset samt med byggnader i Bennebol.
I Gimo har han gjort ett åtgärdsprogram för kolhusen.
I Hillebola och Ullfors har Nilsson arbetat med de gamla smedsbostäderna. I Strömsberg har han gjort åtgärdsprogram för magasinen och klocktornet.
I Forsmark har han restaurerat herrgården och flera andra byggnader.
Nordupplands bruksmiljöer kräver kontinuerligt underhåll. Under de senaste åren har det funnits pengar. Och kunskap.
Måtte båda finnas för lång tid framåt. Och att det dyker upp nya arkitekter med känsla för dessa miljöer och som kan ta vid. Det handlar ju om den svenska industrins vagga.
Så jobbar vi med nyheter