Hur känns det att bli utsedd till Årets hetero?
– Jättebra! Det är väldigt roligt att få uppskattning för sitt ledarskap och engagemang. Jag trodde aldrig att jag skulle vinna. Gudrun Schyman var ju nominerad och med tanke på hennes arbete med FI trodde jag att hon skulle få utnämningen.
Även din klubb, Kiruna IF, fick ta emot priset "Keep up the good work". Hur ser du på det?
– Föreningen har påverkat idrotts-Sverige väldigt mycket, speciellt inom hockey. Många klubbar har börjat fundera kring dessa frågor. Hur beter man sig i omklädningsrum? Vad finns det för jargong i klubben? Kränker man människor och skrämmer bort talanger?
Vilket är det vanligaste problemet inom idrottsföreningar?
– Oftast handlar det om en jargong. Till exempel tränare som talar nedlåtande mot pojkar med långt hår eller fel färg på mössan. Man tillåts inte gråta eller visa sig svag. Ett sådant klimat gör att många föräldrar inte vill sätta sitt barn i ett hockeylag efter som de inte vill att barnen inte ska få en sådan uppfostran.
Hur kom det sig att du började jobba med dessa frågor?
– Kiruna IF:s förra styrelse beslutade att inleda det här arbetet och jag blev del av en projektgrupp. Eftersom jag var tydligast i dessa frågor så bad de mig leda arbetet. I juni 2014 valdes jag till klubbens ordförande och den 26 juni kom vi ut och berättade om projektet för allmänheten.
Du säger "komma ut". Var det svårt att berätta om det här för allmänheten?
– Visst var det så. Det var många av våra killar som skulle komma upp på en scen, dra på sig regnbågsfärgade tröjor och berätta om vårt ställningstagande. Många av dem hade själva varit mobbare i skolan och haft en hård jargong mot homosexuella eller de som ansågs svaga. Då är det tufft att komma ut och säga att de hade ändrat sig och stod för nya värderingar.
Vad fick ni för reaktioner till en början?
– RFSL hade varit väldigt tydliga med att vi kunde bli utsatta för mordhot, få bilar sönderslagna och att våra barn löpte risk att bli mobbade i skolan. Och gruvorten Kiruna var inte speciellt vänligt inställt till en början. Det finns en bruksmentalitet, fördomar och homofobi. Men när Börje Salming, hockeylegend och bygdens store son, gick ut och sade att han stödjer projektet fick vi med oss hela staden på en gång.
Ser du stora förändringar i klubben sedan projektet inleddes?
– Under det första året har vi satsat mycket på att komma ut med budskapet. Gå ut till skolor, föreningar och gå med i pride-festivaler. Grunden till det är att vi vill locka samarbetspartners och sponsorer så att vi kan få in pengar för att kunna jobba vidare med projektet.
Har det gett effekt?
– Oturligt nog sammanföll satsningen med gruvindustrins kräftgång. Och eftersom många av våra sponsorer kommer därifrån har vi förlorat intäkter. Det har vi nu täckt upp med nationella sponsorer. Utan vår HBTQ-satsning hade risken för konkurs varit stor.
Vad blir nästa steg?
– Nästa år inleder vi ett stort internt arbete med utbildning för alla aktiva inom klubben. Då kommer vi se mer konkreta förändringar på individnivå.
Har du själv förändrat din syn på HBTQ-frågor under projektet?
– Absolut. Förut så studsade jag till när folk var klädda annorlunda, till exempel transpersoner. I dag är jag mer nyfiken på personen bakom, istället för att backa tar jag ett steg framåt.
Du kommer från Östhammar. Har du planer på att flytta tillbaka?
– Min fru och familj bor ju i Östhammar. Just nu veckopendlar jag och söker jobb i regionen. Jag har sagt att jag stannar i Kiruna IF hela säsongen och fortsätter med acceptansprojektet även nästa år. Nu har Östhammar friidrott frågat mig om jag vill bli vice ordförande, så om årsmötet tycker att jag är lämplig kanske jag blir invald redan i år.