Nyss hemkommen från Midway Island utanför Hawaii packar hon redan mentalt för Kuba.
Egentligen var det vandrarintresset som väckte reslusten. På sjuttiotalet fjällvandrade Gunilla Löfgren tillsammans med dåvarande maken varje sommar. En dag klämde hon ur sig frågan om de inte skulle ta och vandra en sväng i Nepal. Sagt och gjort. Bergslandet beskriver hon som en dröm, ”det var större än allt annat jag dittills sett”.
När Gunilla Löfgren och maken så småningom separerade såg inte Gunilla Löfgren någon anledning till att inte fortsätta resa på egen hand.
– Jag är inte ett dugg rädd att resa ensam. När man åker själv får man mycket fler kontakter och så har jag bara mig själv att oroa mig för, säger hon.
Första resan på egen hand gick till Antarktis och sedan dess har resmålen inte blivit mindre spektakulära. I slutet på januari kom hon hem från den lilla ön Midway Island utan bofast befolkning, en fyratimmars flygtur från Hawaii, där hon under ett par månader volontärarbetat genom att märka albatrossbon.
– Man vill ta reda på hur många av fåglarna som fastnar i de långlinor som japanerna fiskar med, och se om beståndet minskat.
Nästan 400 000 fåglar häckade på den sandiga ön vid Gunilla Löfgrens senaste besök, och arbetet som fågelräknare är hårt.
– Har man tur hinner man bada medan man är där. Man jobbar mellan klockan sju och halv fem med färgspruta och räknare. Det gäller att närma sig albatrossernas häckningsplatser försiktigt, annars får man sig ett nyp.
Med fyrtio års erfarenhet av resor och ett femtiotal besökta länder har globaliseringen blivit tydlig, på gott och ont.
– Jag håller kontakt med vänner över hela världen via mail och Facebook. Samtidigt är det inte lika spännande att komma till nya länder längre. Överallt finns moderna byggnader och Coca-cola. Även om man befinner sig i en by med hyddor i Ghana går folk omkring med mobiltelefoner i händerna, säger Gunilla Löfgren.
I Amazonas fann hon dock ett stycke opåverkad kultur när hon bodde hemma hos en familj i regnskogen.
– Vi fick följa med och plocka frukt och fiska till middagen. Människorna där fiskade bara precis så mycket de behövde för en måltid.
Väl hemma i Alunda brukar Gunilla Löfgren föreläsa om sina resor, och just nu pågår en fotoutställning på biblioteket i Gimo.
– Ibland finns det en antydan till avundsjuka hos bekanta här i Sverige, de tror väl att jag är jätterik som reser så mycket. Men jag köper inte så mycket kläder, går sällan ut på restaurang och använder bara bilen i nödfall, säger hon.
Dessutom är hemmet i princip helt fritt från souvenirer, eftersom Gunilla Löfgren inte tycker att hon har råd med minnessaker. Men det stora intresset för resor märks ändå tydligt i radhuset i Alunda.
Fotoalbumen är fulla med bildbevis, en projektor står på hedersplatsen i vardagsrummet och en jordglobslampa pryder hörnrummet.
– Jag funderar på att åka till Kuba i april och cykla runt. Jag tycker om att röra på mig och jag tycker att man får ut så mycket mer av resan när man cyklar eller vandrar. Sitter man i en bil eller buss har man ju bara en sida av landskapet att titta på, och så missar man alla dofter, som hav och gräs.