Drygt 45 000 kronor kostar den vitbeiga jackan. Avslappnad passform, överlappande knäppning, inspirerad av den klassiska militärjackan N-3B i kombination med en traditionell tibetansk rock. "Ett mästerverk" från det japanska märket Visvim, ett av tre signummärken för Pancho and Lefty – den lilla butiken mitt på Drottninggatan i centrala Östhammar. Men hur många Östhammarsbor förstår vad det är för butik som ligger i centrum?
– Noll, säger Mikko Engström och skrattar.
– Eller de flesta vet nog vad det är vid det här laget, men ingen är intresserad. Ibland har jag lite dåligt samvete för att jag tar upp plats på gågatan men inte gläder någon i stan, tillägger han.
Varför har du en butik i Östhammar då?
– För att jag bor här. Det är inte mer spännande än så.
Mikko Engström har alltid varit intresserad av kläder. Film och framför allt musik – "coola typer" som Elvis, Beatles och Rolling Stones – skapade ett intresse för estetik.
– När man såg dem var man väl inte så nöjd med kläderna man fick av mamma och pappa.
Han började jobba i klädbutik i sena tonåren. Där började han också nörda in sig, först på jeans.
– Snöar man in på jeans hamnar man lätt i Japan. De är riktigt bra på denim. Och när man väl hamnar i Japan upptäcker man allt annat coolt som finns där.
Efter några år i andras butiker ville Mikko Engström skapa något eget, inte vara fast i ett koncept. Han öppnade Mr Mudd and Mr Gold i Stockholm. Han köpte in märken som inte fanns på särskilt många ställen. Exempelvis japanska Kapital, det andra av tre signummärken, som han fortfarande är ensam i Sverige om att sälja.
– Jag kände ganska snabbt, eller känner väl fortfarande, att man får passa sig för att måla in sig i ett hörn och bara köpa in sådant man själv gillar. Man måste ju tyvärr tänka på vad andra faktiskt vill köpa. Det här är ju inte en hobby utan något som ska betala räkningarna.
Ytterligare några år senare bestämde sig familjen för att flytta ut på landet och butiken fick flytta ut på nätet. Men när familjen flyttade till Östhammar för fem år sedan blev Pancho and Lefty också en fysisk butik.
– Lokalen var ledig och det kändes naturligt att ha någonstans att vara. Folk får jättegärna komma hit, men de flesta reser ganska långt, från Italien, Tyskland eller Stockholm. Då mejlar de i förväg och bokar tid.
Butiken är kanske mer ett showroom. Mest säljer Mikko Engström på nätet, kanske 90 procent. Och åtminstone 80 procent av kunderna är utländska.
– Det går runt. Det har faktiskt gjort det i några år, men det är så klart varit många kämpiga år. I början visste ju ingen att man fanns. Det är fortfarande en kamp, att få ut sitt namn.
Kundkretsen är ju inte enorm. Men artisten John Mayer ingår i den. I stort beskriver Mikko Engström kundkretsen som män med ordning på sina pengar och oftast ett "bra jobb". Ganska lojala och väldigt intresserade. Förr var det framför allt män i 30–40-årsåldern som handlade, men kunderna blir allt yngre.
Pancho and Lefty har ett samarbete med svenska märket Indigofera, det tredje av de tre signummärkena. Men utöver det sköter Mikko Engström allt själv. Han packar ordrar, tar emot leveranser, fotograferar sig själv i kläderna, lägger ut på hemsidan och sköter sociala medier. Han jobbar inte alltid åtta timmar per dag, men absolut mer än 40 timmar i veckan. Leveransdagar är de stressigaste dagarna.
– Alla butiker får ju leveranser samma dag. Och säljer man en jacka med ett pris på 40 000 kronor finns det kanske ett 20-tal potentiella kunder och då vill man få ut det snabbt, så att kunderna handlar av mig.
Det handlar om exklusiva märken, små upplagor och när det är slut så är det slut. Inköpen görs ungefär ett år innan försäljning. Ett par gånger per år, förutom under pandemier, åker han till Paris och Japan för att titta på nya kollektioner och bygga relationer.
En vanlig dag kan det komma ett hundratal mejl från företag som vill att Mikko Engström ska köpa in produkter från dem. Även om han är företagare och försöker passa sig för att måla in sig i det där hörnet – inte bara köpa sådant han själv gillar – köper han aldrig in sådant han själv inte gillar.
– Det måste väcka intresse hos mig. Sedan får man vända, vrida och fundera på om fler skulle kunna tycka om det. Och så funderar man på olika trender, vilka som råder och vilka som kommer. Men eftersom jag fotograferar mig själv i kläderna måste jag ju kunna bära upp dem.
Med åren har han blivit ganska restriktiv med vad han köper till sig själv. Hans egen garderob är minimal.
– Jag gillar inte slöseri, konsumtion är inte världens mest sympatiska grej. I måttlig mängd kan det vara bra, men jag brottas ganska mycket med det där, att vara en del i konsumtionshetsen. Då försöker jag trösta mig med att jag åtminstone inte jobbar med slit och släng. Och att de flesta av mina leverantörer är familjeföretag, vissa till och med enmansföretag. Då känner jag att jag främst stöttar någon i samma sits som jag själv.
På sätt och vis lever innehållet i butiken i symbios med honom själv. Hans stil svänger och marknaden får hans stil att svänga. Det mesta i butiken är japanskt, runt två tredjedelar.
Stora drakar på nätet är de största konkurrenterna. Från mindre butiker känner han inte så mycket konkurrens. Ofta bestämmer märkena vad plaggen ska kosta, så det finns ingen pristävlan. Men de stora mångmiljonbolagen tenderar att rea ut plagg, trots att det ofta är förbjudet.
Blir han rik på att sälja dyra grejer?
– Absolut inte, säger Mikko Engström och skrattar
– Många tror nog det, men det är tyvärr inte sant. Inte på den här nivån i alla fall.
Men det är inte så att din fru får dra in alla pengar så du kan hålla på med din "hobby"?
– Nä. Det är ganska jämnt faktiskt.
Mikko Engström trivs ganska bra med nivån han är på just nu. Men han skulle gärna öka nivån lite, ha några anställda. Det är lite övermäktigt att göra allt själv, och ganska ensamt.
– I början tyckte jag det var skönt, men man blir kanske lite koko av att vanka runt själv hela dagarna.
Är du inte stolt då? Du har ju ändå utifrån ett intresse lyckats skapa något som går runt.
– Inte jätteofta. Jag tänker nog inte så högt om mig själv. Och jag är ganska rädd för att "landa i något". Man måste kämpa vidare. Men kompisar brukar påminna mig om att jag måste stanna upp ibland och då kan jag ju konstatera att jag ändå lyckats med något bra, men man kan alltid bättre.