3/12 2001: Djupförvar - chans eller stigma
I morgon, tisdag, tar Östhammars kommunfullmäktige beslut om att säga ja eller nej till provborrningar. Ett beslut som kan vara ett steg på vägen till att ett djupförvar för använt kärnbränsle anläggs i Forsmarksområdet.
- Jag reagerade otroligt känslomässigt, jag fick nog nästan dödsångest. Jag var så rädd att det var nästan osunt.
Så beskriver Christina Larsson, 39 år, sin reaktion när hon fick reda på att SKB, Svensk Kärnbränslehantering AB, redan inlett en förstudie i Östhammars kommun. Och att en förstudie nu också skulle inledas i Tierp.
Hon arbetar som keramiker, är utbildad arkeolog, och flyttade till Dannemora 1993. Numera är hon också aktiv inom SOS Tierp (Stoppa Osäkert Slutförvar). Rädslan har försvunnit. Men den kritiska grundinställningen har hon kvar.
- Jag är nog ganska typisk för dem som är oroliga. Ur oron kan det födas ett engagemang som kan bidra till processen. Nu tycker jag att det är intressant. Det finns mycket att kritisera och mycket som kan göras bättre.
För Ingvar Berglund, 47 år och bosatt i Östhammars tätort, är frågan betydligt mer odramatisk. Han arbetar sedan 1977 på Forsmarks kärnkraftverk, med ett avbrott för studier, och är sedan en tid tillbaka ansvarig för reaktorsäkerheten.
- Jag tror det här är mycket en kunskapsfråga. Vi på Forsmark har nog svårt att se det som en risk. Det finns redan utbränt bränsle hos oss, att gräva ner det i jorden, det är ingen stor grej.
Tvärtom ser han det slutförvar, eller djupförvar, som nu planeras som ett mycket kvalificerat sätt att ta hand om det bränsle som i dag ligger i så kallade bränslebassänger. Först lagras det ute på kärnkraftverken i något år innan det transporteras till CLAB (centralt mellanlager) i Oskarshamn.
Vi träffas över en kopp te i köket hemma hos Ingvar Berglund och det tar inte lång stund innan diskussionen tar fart. Christina och Ingvar har olika infallsvinklar på det mesta.
Ingvar känner till exempel inte alls någon oro eller rädsla. Något som han bland annat tror beror på den tekniska kunskap han besitter. Men den dagliga kontakten med arbetskamraterna på Forsmark och andra människor inom kärnkraftsindustrin spelar säkert också en roll. Det förtroende han känner för dem bidrar säkerligen till det stora förtroende han känner för hela processen.
För Christina är det annorlunda. När Ingvar känner förtroende, känner hon misstroende. Hennes kritik riktar sig framför allt mot det sätt som används för att hitta en metod och en plats för slutförvaret. Hon tycker bland annat att SKB fokuserat för mycket på att hitta en kommun där allmänheten är positivt inställd i stället för att låta de geologiska och hydrologiska förutsättningarna styra.
- Man kan inte välja en plats utan att man har en systematik. Nu går man på frivillighet och då blir chansen mindre att man kommer fram till bästa möjliga alternativ, säger hon.
I stället skulle Christina ha önskat sig en process där alla medborgare fick ett stort inflytande redan från början. Om möjligheterna att påverka är stora och insynen maximal menar hon att det är fullt möjligt att hitta en plats som befolkningen kan ställa upp på.
- Det är en demokratisk rättighet att få reagera. Men som det är nu har vi att förhålla oss till ett ja eller ett nej i den här frågan. Och det är ingen bra demokratisk situation.
Dessutom skulle hon vilja lyfta frågan till riksplanet. Politikerna i riksdagen skulle tvingas ta i ärendet i stället för att som i dagsläget låta kommunpolitikerna ta hela stöten.
Inte heller Ingvar är så förtjust i hur frågan "bollas mellan kommuner", som han säger. Men hans tro på att slutresultatet ändå blir bra är orubblig.
Och någonstans där går en klar skiljelinje mellan de två. När Christina vill vända på varenda sten och undersöka alla möjligheter menar Ingvar att det räcker med att den slutgiltiga lösningen är tillräckligt bra.
- Jag tror att det här är dugligt. Det granskas av både myndigheter och oberoende expertis. Det är klart att man kan diskutera i det oändliga vad som är det bästa alternativet. Men med min omvärldsbild känner jag mig trygg med det här.
Han menar också att det stora engagemanget när det gäller just kärnkraftens avfall kan kännas lite missriktat.
- Jag tycker att det i dag finns mycket värre bekymmer att oroa sig för. Vi vräker till exempel ut koldioxid varje dag som påverkar klimatet för evigt. Det är klart att det finns en viss risk med ett sådant här förvar men jämfört med andra risker är den egentligen väldigt liten.
Men även djupförvaret kan få konsekvenser för framtiden som är svåra att överblicka. Först om ungefär 100 000 år närmar sig radioaktiviteten hos det använda kärnbränslet enligt expertisen det som finns i naturliga förekomster av uran.
Det långa tidsperspektivet skrämmer Christina. Med sin bakgrund som arkeolog funderar hon bland annat på hur SKB ska lyckas förmedla en varning till framtida generationer som kan få för sig att börja gräva upp avfallet igen. Och hur ska man få dem att tro på den varning som framförs?
Hon drar paralleller till utgrävningarna av pyramiderna där arkeologerna trotsade alla hotfulla budskap från de forna egyptierna för att ta sig in.
- Gå inte in dit, du dör, det var i princip vad som stod vid ingångarna. Men det enda vi vet är att vi ska in - och det finns ingenting som kan hindra oss - för vi vet att det finns en skatt där inne.
Ingvar replikerar att den civilisation som får för sig att börja gräva upp det använda bränslet förmodligen också har tillräckliga kunskaper om hur de ska ta hand om det de får upp.
Han känner inte heller någon större oro i ett kortare perspektiv. När Christina ser framför sig hur förvaret skulle kunna bli ett stigma som orsakar minskad inflyttning och färre nya företagsetableringar. Då ser Ingvar fler arbetstillfällen och internationell uppmärksamhet.
- Jag tror inte man behöver känna en oro för att ett djupförvar skulle innebära någon slags smitta för den kommun som får det. Snarare kan man nog vara stolt över att vi tar hand om det utbrända kärnbränslet på ett så kvalificerat sätt.
Två människor med två mycket olika inställning till vad som kan bli en av Östhammars kommuns stora framtidsfrågor. Men det finns mycket som Christina och Ingvar är överens om också. Till exempel håller Ingvar med Christina om att det är viktigt att debatten fortsätter och att fler engageras i arbetet, inte bara tekniker och naturvetare.
Innan vi går byter de telefonnummer, för att kanske fortsätta diskussionen någon annan gång, vid något annat tillfälle.
FRÅN 1972 TILL 2015
1972 SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, bildas av de fyra kraftföretagen i Sverige som producerar el med kärnkraft, Vattenfall AB, Barsebäck Kraft AB, OKG Aktiebolag och Forsmarks Kraftgrupp AB.
1980-talet Den nya kärntekniklagen som lade hela ansvaret för det radioaktiva avfallet på kärnkraftsbolagen antogs 1980. KBS-3-metoden såg dagens ljus. Tanken är att avfallet placeras i fack av gjutjärn inuti kopparkapslar. Kapslarna deponeras i ett förvar cirka 500 meter ner i urberget, omgivna av bentonitlera. Detta är den metod som fortfarande är aktuell.
Under den här perioden ägnade SKB också mycket tid åt att provborra på olika platser i landet. Syftet var att undersöka om det fanns berggrund som lämpade sig för ett slutförvar. Så kallade översiktsstudier genomfördes där befintliga data granskades.
1990-talet Förstudier påbörjades. Sammanlagt genomfördes åtta förstudier i Storuman, Malå, Tierp, Östhammar, Älvkarleby, Oskarshamn, Nyköping och Hultsfred.
Befolkningen i Storuman röstade dock i en folkomröstning nej till att kommunen skulle delta i ytterligare undersökningar, så kallade platsundersökningar 1995. 1997 röstar även befolkningen i Malå kommun nej.
1995 Östhammars kommun tillfrågades som den första i Uppsala län om att delta i en förstudie.
1998 Tierps kommun blev kommun nummer två som tillfrågades om att delta i en förstudie.
1999 Även i Älvkarleby kommun inleddes en förstudie. Men det visade sig senare att berggrunden inte såg så lovande ut och man valde därför att inte gå vidare. Kommunen finns dock fortfarande med i processen eftersom hamnen i Skutskär skulle kunna användas om ett djupförvar förläggs till Tierps kommun.
2000 Den slutgiltiga förstudierapporten för Östhammars kommun presenterades. Resultatet visade att SKB i första hand tänkt sig att förlägga djupförvaret till Forsmarksområdet.
Den preliminära förstudierapporten för Tierps kommun blev klar. SKB prioriterade Hedesundamassivet.
Under hösten valde SKB ut de tre platser i Sverige där man vill utföra platsundersökningar med provborrningar, Östhammar, Tierp och Oskarshamn.
2001 Ett antal olika instanser yttrade sig om SKB:s val av platsundersökningsorter. I november tog regeringen sitt beslut. I motiveringen står det att regeringen inte har något att "erinra mot att SKB inleder platsundersökningar inom de tre områden som bolaget angett".
I morgon, tisdag, ska Östhammars kommunfullmäktige fatta beslut om att säga ja eller nej till att låta SKB utföra platsundersökningar i kommunen. Majoriteten har tidigare uttalat sig positivt och sannolikheten är därför mycket stor att fullmäktige säger ja.
2002 Om SKB vid det här laget har fått klartecken av Östhammars kommunfullmäktige återstår det bara ett formellt beslut från länsstyrelsen och ett okej från de lokala markägarna - sedan kan platsundersökningarna påbörjas i Östhammars kommun.
Först blir det inledande platsundersökningar där man identifierar den exakta plats som anses vara mest lämpad för djupförvaret. Ett antal djupa kärnborrhål borras. I Tierps kommun räknar man med att kunna fatta ett beslut om deltagande i platsundersökningar tidigast i slutet av februari 2002. Om kommunen säger ja kan platsundersökningar komma att påbörjas under året.
2004 SKB gör preliminära säkerhetsbedömningar. Syftet är att bestämma om det är lämpligt med kompletterande undersökningar eller om platsen helt ska överges för en annan plats.
De kompletterande undersökningarna beräknas pågå till 2006.
2006 En av de tre platserna väljs ut som den plats där SKB vill bygga djupförvaret. En ansökan om att få utföra detaljundersökningar ska nu vara utarbetad och kommer att prövas av alla instanser. Det beräknas ta två år innan alla beslut är fattade.
2009 Detaljundersökningar inleds på den ort som valts ut. Bygget av djupförvaret påbörjas.
2015 Den första kapseln rullar ner i det färdigbyggda djupförvaret.
Så jobbar vi med nyheter