22/12 1999: Stort ansvar för nästa generation

Det säger Anne-Marie Thunberg, teolog och ordförande i Alternativgruppen som har till uppgift att analysera avfallsfrågan ur ett etiskt perspektiv.
Anne-Marie Thunberg anser att kommande generationer måste ges en sådan grad av handlingsfrihet att de har kontroll över kärnavfallet, att de kan reparera eller använda avfallet som en resurs.

Den springande punkten i hennes resonemang är att risker och bördor ska fördelas rättvist mellan generationerna.
Den generation som åtnjuter fördelarna ska också bära konsekvenserna av de risker och bördor den skapar. På samma sätt ska också resurser och möjligheter fördelas så rättvist som möjligt mellan generationerna.
- Handlingsfrihet för kommande generationer framstår som ett lika viktigt värde som minskade risker och bördor. Framtidens människor har samma rätt till handlingsintegritet som dagens människor, både som en felbar och kompetent människa. Samtidigt vet vi naturligtvis att vi med våra beslut och åtgärder i viss mening binder framtida generationer, precis som tidigare generationer gjort det för oss, säger Anne-Marie Thunberg.

Ett bekymmer är förstås att vi i dag inte vet någonting om kommande generationer. Framtiden är höljd i dunkel, i något som en filosof betecknat som "okunnig hetens slöja".
- Vi kan inte spekulera om kommande generationer, bara göra antaganden. Några andra trovärdiga antaganden om framtidens människor, samhällen och prioriteringar kan vi inte göra än dem som vi har om oss själva och vårt eget samhälle. Någon annan måttstock för våra val har vi inte. Av den anledningen har vi ett ansvar att lämna ett så fritt handlingsutrymme som möjligt till framtidens människor och räkna med att de åtminstone har samma kompetens som vi själva, resonerar Anne-Marie Thunberg.

Men det är mer komplicerat än så. Varje beslut ställer krav på beslutsunde rlag som gör att människan med rimlig tillförlitlighet kan bedöma konsekvenserna, exempelvis när det handlar om att förvara kärnavfall med dess extrema lång tidsverkan.
- När det gäller kärnavfall finns en tidsgräns där trovärdigheten för ett beslut minskar. Det handlar om människans möjligheter att förstå, att förs öka tänka bortom en tidsgräns som ligger utanför alla mänskliga mått, ett slags evighetsperspektiv om vilket vi inte kan göra oss några föreställningar.

- Det handlar också om samhällets utveckling. Vi kan inte göra några trov ärdiga förutsägelser. Vi vet bara att människan trots all oberäknelighet till sina grundläggande egenskaper varit märkligt beständig över tid. Se tillbaka två tusen år, det har trots allt inte hänt särskilt mycket med människan under alla dessa år, men visst finns det en osäkerhetsfaktor om framtiden. Följderna kan bara utvärderas i efterhand, men med olika säkerhetsåtgärder kan vi mildra effekterna.
Även tekniska konstruktioner rymmer osäkerheter i ett ännu oprövat tidsper spektiv. Det gäller bland annat hållbarheten över tid i material och svårigheten att förutse vilka påfrestningar som tekniken kommer att utsättas för.

- Att skjuta upp kärnfavfallet i rymden faller på sin egen orimlighet. Säkerheten kan över huvud taget inte garanteras. Internationella övrenskom melser gör det heller inte möjligt att dumpa avfallet i havet. Geologisk förvarin g, bergformationer, har den minsta graden av osäkerhet och det är också här som kärnavfallet är tänkt att placeras. Med tanke på tidsperspektivet är berggrundens stabilitet den säkraste garant vi har utifrån dagens kunskaps nivå. Men precis som vetenskapen har även geologerna sin tidsmässiga trovärdighe tsgräns eftersom det rör sig om en tideräkning bortom all mänsklig föreställningsförmåga.

En viktig fråga i sammanhanget är om det är möjligt att överbrygga tidskly ftan mellan människans makt att påverka och hennes förmåga att ta ett ansvar för långsiktiga konsekvenser. Kort sagt: Är det möjligt att hitta länkar mellan nuet och framtiden så att dagens människor med trovärdigheten i behåll kan ta beslut om en fråga där konsekvenserna sträcker sig mycket långt fram i tiden?
- Hittar vi inga länkar är risken stor för en total handlingsförlamning. Precis som en struts stoppar vi huvudet i sanden. För även om vi inte ager ar, påverkar vi framtiden, konstaterar Anne-Marie Thunberg och fortsätter:
- Det är människan och de institutioner hon skapar som är länken i sammanh anget, som möjliggör ett flöde av kunskaper och erfarenheter från generation till generation. Det är människan som knyter samman nuet och framtiden, knyter samman förpliktelser och utvecklingsmöjligheter. Det innebär att den demok ratiska trovärdigheten in i en avlägsen framtid inte längre hänger på enskilda beslut, den vilar i stället på trovärdigheten hos en process, en kedja av beslut, granskningar, korrigeringar och ställningstaganden som människan i framtiden kontinuerligt kommer att göra.

Trots alla frågetecken kring kärnavfallet tycker inte Anne- Marie Thunberg att frågan skiljer sig nämnvärt från andra stora miljöfrågor som rör mänsklighetens framtid, exempelvis växthuseffekten.
- Växthuseffekten borde uppfattas som ett lika stort problem som kärnbräns leavfallet, men så är det inte. Vi har länge använt oss av en mängd kemikalier som vi inte alltid tar hand om på ett tillförlitligt sätt. Det är också något som vi lämnar över till kommande generationer. Jag vill påstå att det utbr ända kärnbränslet från kärnkraftverken är det enda avfall som vi exakt vet var vi har och det enda avfall som omfattas av ett genomreglerat ansvar. Tänk om vi hade samma ansvar och samma kontroll av allt annat farligt avfall mänskligheten producerar.

Anne-Marie Thunberg efterlyser dock ett större rikspolitiskt engagemang i slutförvarsfrågan. Hon ser det utbrända kärnbränslet som en rikspolitisk angelägenhet och som ett gemensamt nationellt ansvar.
- Rikspolitikerna undviker frågan. I stället är det lokala kommunpolitiker och kommunmedborgare som får ta på sig ett avgörande ansvar för att finna en plats för ett djup- eller slutförvar. Detta skapar svårigheter för loka liseringsprocessen.

Det är ännu oklart om någon av de aktuella förstudiekommunerna kommer att acceptera ett slutförvar inom kommunens gränser. Men med stöd av dagens lagstiftning kan regeringen fatta ett beslut mot kommunens vilja.
- Alla parter i lokaliseringsprocessen är dock överens om att allt bör göras för att inte hamna i ett sådant läge. Glädjande nog tycks alla sträv a åt detta håll, säger Anne-Marie Thunberg.
Är det lämpligt att folkomrösta om ett slutförvar? Eller ska beslutet tas i fullmäktige? Det kanske räcker om kommunledningen fattar beslut? Det finns inga lätta svar på frågan, men Anne-Marie Thunberg betonar att det är kommunmedborgarnas sak att ta ställning i frågan.

Trots en rad frågetecken är hon positiv till den utveckling som under sena re år skett beträffande lokaliseringsfrågan.
- I förstudiekommunerna har det inletts en process som rymmer frön till vad jag vill kalla Delaktighetens demokrati. Man kan till och med tala om ett pågående demokratiskt experiment för att finna nya former för medbo rgarnas deltagande i en beslutsprocess som kräver både expertkunskap och ställning stagande till vilka värderingar vi vill ska leda oss in i framtiden. Kanske kan just kärnavfallsfrågan utgöra ett trendbrott där vi inte längre överlämnar ansvaret till experter och politiker, funderar Anne-Marie Thunberg.

22/12 1999: Stort ansvar för nästa generation

- I absolut mening finns varken ett riktigt eller ett felaktigt beslut i avfallsfrågan. Vi har ett utbränt kärnbränsle som vi måste ta hand om och vi får göra det bästa möjliga med tanke på den kunskap och erfarenhet vi har i dag. Däremot är det fel att fatta oåterkallerliga beslut.