I mars fick mamman ett meddelande från sin 14-årige son med frågan om hon kunde föra över 27 kronor till honom. Hon tyckte att det var en konstig summa och kollade hans bankkonto. Det var tomt. Det visade sig att sonen hade spelat bort alla sina sparpengar, nästan 8 000 kronor. Han hade köpt tillbehör i ett datorspel på nätet och sedan sålt dessa i utbyte mot internetvaluta som gick att använda på en bettingsajt.
– Vi tog bort hans swish och kontokort och han lovade att han aldrig mer skulle spela bort några pengar. Vi trodde att det var en tonårsdumhet som han hade provat på, som att röka eller dricka. Vi var naiva föräldrar.
Under våren förändrades sonens beteende allt mer med aggressiva utbrott, sömnsvårigheter och han blev allt mer nedstämd. Till slut hörde skolan av sig och berättade att pojken riskerade att inte bli godkänd i flera ämnen. Då kopplades skolkuratorn in och familjen fick också komma till Råd och stöd – en del av Östhammars kommuns verksamhet med rådgivning och förebyggande arbete för barn och unga och deras familjer. Däremot har de ingen särskild verksamhet inriktad på spelberoende.
– De vi pratat med säger att symtomen stämmer med ett spelberoende eller spelmissbruk, men vi har inte fått en diagnos satt, berättar mamman.
En dag ringde telefonen när mamman var på jobbet.
– Det är någon som bara skriker och grinar av ren ångest, jag vet inte ens vilket av mina barn det är innan min son säger att han inte orkar mer och inte längre vill leva. Jag jobbar 50 minuter bort och jag vet inte ens hur jag kom hem. Och då visar det sig att han har sålt ett tangentbord och spelat bort 300 kronor på bara några minuter.
Mamman ringde till Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, vid Akademiska sjukhuset upprepade gånger och de lovade att återkomma, vilket de inte gjorde. Först två dagar senare fick hon kontakt med en barn- och ungdomspsykolog på BUP – men någon faktiskt hjälp kunde de inte erbjuda sonen. Hon fick rådet att själv bekosta KBT-terapi för 4 800 kronor exklusive moms per vecka.
– I och med att hans symptom kommer från ett spelberoende så tar de inte emot honom, om det bara hade varit en ren depression hade de gjort det. Därför finns det ingen hjälp för dessa ungdomar att få.
Mamman hörde av sig till Östhammars kommun, men trots upprepade försök kunde hon inte få kontakt med någon. Det var först en vecka efter händelsen som socialförvaltningen hörde av sig och de kunde boka in ett möte.
– Det känns som att ingen har lyssnat på mig. Det är som att ingen vill ta ansvaret, alla står med händerna i luften och säger "inte vi, inte vi".
Efter det första mötet med Östhammars kommun har familjen fått beskedet att de kommer att få hjälp, men det är fortfarande oklart vilken hjälp det handlar om. Eftersom kommunen inte har ett formellt ansvar för barn med spelberoendeproblematik, finns det inte heller några rutiner för hur man ska hantera sådana fall.
– Jag har svårt att känna förtroende innan jag ser att min son får hjälp, men det känns bra att ha fått vara där, det är ju första steget, säger mamman.