— Om jag hade skött det här som länsstyrelsen gör hade det varit åtalsbart, men när det är de som gör det händer ingenting, säger skogsägaren Peter Eriksson.
Den täta granskogen inne på Rävkilarnas naturreservat sträcker sig högt över den smala skogsvägen. Men plötsligt byts de gröna starka granarna ut mot nakna, snustorra och döda stammar. Det är där granbarkborren har dragit fram.
— Det tar inte lång tid från att granen blir angripen till det ser ut så här. När den väl har blivit angripen är det inget att göra längre, säger skogsägaren Peter Eriksson.
På andra sidan skogsvägen slutar naturreservatet. Bara några meter från de döda granarna börjar Peter Erikssons skog. Han upptäckte granbarkborreangreppet för flera år sedan och informerade länsstyrelsen omedelbart.
— Vi har haft flera torra somrar och varma vintrar i rad, så jag är övertygad om att hela reservatet kommer angripas. Men jag har inte fått någon respons från länsstyrelsen. Det kommer troligen inte dröja innan min skog också angrips då granbarkborren struntar fullständigt i vart gränserna går, säger Peter Eriksson.
Anledningen till att länsstyrelsen i Uppsala inte gör något åt problemet är reservatets föreskrifter. I dem står det att reservatet ska få "fri utveckling" vilket innebär att den ska lämnas så att naturen själv utvecklar området.
— I det här fallet innebär det även fri utveckling på granbarkborrarna. Vore det en privat skog hade skogsägaren fått ett åläggande om att åtgärda problemet eller så hade skogsstyrelsen satt in åtgärder och lämnat notan till ägaren. Men nu är det tvärtom, då behöver staten inte ta ansvar för någonting, den orättvisan har jag svårt att finna mig i.
Granarna som har blivit dödade av granbarkborren står bara några meter ifrån Peter Erikssons skog.
Trots att Peter Eriksson inte har fått några större angrepp av granbarkborrar på sin mark än har den fruktade insekten tvingat honom att prioritera om sitt skogsbruk. Han tvingades avverka ett granbestånd flera år för tidigt för att rädda det som räddas kunde innan det blev angripet.
— Om man avverkar för tidigt blir avkastningen betydligt sämre i slutändan. Om granarna blir angripna blir det bara brännved, då får jag knappt en krona. Det här innebär stora ekonomiska förluster för mig på grund av något som jag inte rår över. Det är ju min skog, men ändå är jag totalt maktlös.
Vad vill du att myndigheterna ska göra?
— De måste sätta in åtgärder inne i reservatet innan det är för sent. Föreskrifterna är så stelbent skrivna att man måste se över hur de är utformade, det kan inte vara meningen att det ska drabba enskilda skogsägare så här hårt.
Granbarkborren gör gångar under barken på granen där den lägger sina ägg. En frisk gran skyddar sig med hjälp av koda, men en uttorkad gran dör på bara några dagar av angreppet.
Peter Eriksson har lämnat tre skrivelser och anlitat en specialiserad jurist för att få länsstyrelsen och andra myndigheter att göra något åt problemet, utan framgång. Han är besviken på hur myndigheterna har bemött honom.
— Jag menar inte att länsstyrelsen ska kalhugga hela reservatet, men det måste kunna gå in och hindra spridningen inom reservatet innan det blir akuta problem för enskilda skogsägare. Men det har varit som att dunka huvudet mot en vägg, det har inte varit något gensvar alls. Det senaste de sa var att jag kunde stämma staten, det tog jag nästan som ett hot då det är ekonomiskt omöjligt för mig, och det vet de om.
Finns det inte försäkringspengar för dig att få om din skog blir angripen?
— Jag har för mycket skog för att få en granbarkborreförsäkring. Ur ekonomisk synpunkt skulle de därför vara bättre om min skog brann upp. Brandskadorna är lika allvarliga som vid ett granbarkborreangrepp, men skogen är i alla fall försäkrad mot branden.