Tisdag 3 juni 1980. En 18-årig kvinna lägger försiktigt ner det sovande barnet på trappan till barnhemmet Bang Joo i staden Gimhae i sydöstra Sydkorea. Den lille pojken har nyligen lärt sig gå, men det är kväll och nu sover han. Hans unga mamma har svept en filt runt sin son och lämnat en liten lapp med födelsedatumet. Hon skyndar därifrån och tittar inte bakåt. Nu är det gjort. Hon vet inte om hon någonsin kommer att få se sitt barn igen.
Ungefär så kan det ha gått till när Henrik Erngren Othén skildes från sin biologiska mor. 40 år senare är sonen på väg till Sydkorea för att leta efter henne. Med på resan, som är planerad till nästa år, åker hans två biologiska systrar som nyligen återförenats med honom tack vare dna-analys.
Nu sitter 40-åringen från Östervåla nersjunken en rymlig fåtölj i sitt föräldrahem, strax utanför det lilla samhället i Heby kommun. I den här lantliga idyllen har Henrik och hans storasyster Lisa, även hon adopterad från Sydkorea, vuxit upp. Henrik säger att han inte kan tänka sig en bättre uppväxt.
– Skolgången var jättebra och det var oproblematisk och enkelt att leva här. Det var också flera kompisar till mina föräldrar här i Våla som adopterade samtidig, så jag kände mig aldrig annorlunda, säger han.
Tvåbarnspappan Henrik Erngren Othén berättar lugnt och öppet om de senaste 1,5 åren som varit så omtumlande känslomässigt. Inne i vardagsrummet har hans mamma Birgitta dukat fram ett riktigt gofika. Sonen Elis, 4,5 år, kryper upp i famnen hos sin pappa och norpar åt sig en kolakaka. Henrik tar en tugga av en hembakad bulle.
– Jag har aldrig haft ett behov av att fly Sverige och att lära mig den sydkoreanska kulturen. Jag kommer att åka till Sydkorea som turist och försöka hålla en viss distans till den information som vi nu fått fram om min biologiska mamma. Det finns annars en risk att man hoppas på för mycket och blir besviken, säger han och tar en klunk kaffe.
Henriks nyfikenhet på sitt biologiska ursprung väcktes i början av gymnasiet när han gick på Fyrisskolan i Uppsala. Bland de kompisar som också var adopterade diskuterades var de kom ifrån. Men Henrik hade själv inte mycket att bidra med eftersom hans adoptionshandlingar nästan var som ett blankt papper.
Det var först i 30-årsåldern, i samband med att hans dotter Sally föddes, som han aktivt kontaktade Adoptionscentrum i Stockholm och försökte få hjälp med att hitta mer information. Det visade sig vara både dyrt och krångligt.
Julen 2017 är han inne på en Facebook-grupp för adopterade. Han ser en annons från MyHeritage, ett av flera företag som specialiserat sig på släktforskning via dna-tester. Henrik köper ett test och skickar iväg ett paket som innehåller hans bomullstopsade saliv. De närmsta veckorna håller han koll på analysprocessen lite då och då via en app. Tiden går, inget händer.
Men torsdagen den 15 februari vänds världen upp och ner. Henrik och hans fru Amelie har stämt lunchträff på Ikea i Gävle, där de bor. Henrik har precis mumsat i sig sin favoriträtt köttbullar med brunsås och paret ska avsluta med en kopp kaffe. Han tar fram sin mobiltelefon och klickar fram släktforsknings-appen för att kolla var i processen hans dna befinner sig. Henrik räcker över telefonen till Amelie för att visa hur appen funkar. Amelie tittar i mobilen och utbrister:
– Men du verkar ju ha fått ett resultat! Här står det att det finns en matchning med någon som troligtvis är din syster. Kolla på bilden, ni är ju lika!
Henrik tittar på den lilla runda ikonen som visar en leende kvinna med asiatiskt utseende. Resultatet visar på 36,1 procent i dna-matchning vilket betyder "nära släktskap". Kvinnan heter Maria Johansson.
Henrik vet inte riktigt vad han ska tro, men reagerar snabbt. Han skriver ett chattmeddelande: "Hej Maria. Jag fick precis mitt provsvar från MyHeritage och enligt resultaten är vi syskon. Vi kan väl höras framöver". Svaret kommer nästan direkt. Maria skriver att hon är chockad och att hon inte riktigt vet vad hon ska skriva. Hon frågar hur gammal Henrik är och var i Sydkorea han adopterades ifrån.
Nu följer intensiva veckor av daglig närkontakt via mejl, telefon och videosamtal mellan syskonen. Maria visar sig vara lillasyster till Henrik och har växt upp i Staffanstorp i Skåne som ensambarn. Hon har länge sökt sitt biologiska ursprung och gjorde sitt dna-test ett drygt år innan Henriks.
En lördag i mars 2018 stämmer de träff i Stockholm. Henrik tar tåget från Gävle och promenerar till mötesplatsen på Apelgatan nära Hötorget. Han är i ett glädjerus och också lite nervös. Mötet med Maria beskriver han som "helt fantastiskt". De kramas länge. Tårarna sprutar åt alla håll.
– Hon visade sig vara en otroligt rolig, busig och vänlig människa. Det är lustigt, men känslan var verkligen som en nyförälskelse.
De firar med att äta middag på en koreansk restaurang.
Efter vårens känslostorm och glädjen över att ha hittat sin biologiska syster kom nästa överraskning. Den första oktober kontaktades Henrik och Maria av en amerikansk kvinna i Chicago. Via samma app hade 36-åriga Lindsey Jordan upptäckt att hon hade två biologiska halvsyskon i Sverige. Henrik, Maria och Lindsey har samma mamma.
Dessutom innehöll Lindsays adoptionshandlingar betydligt mer information. Där stod mammans namn. Hon heter Kim Sin Ja och är troligen 58 år i dag.
– På nyårsafton videochattade Lindsey med sin biologiska pappa i Sydkorea. Pappan påstår sig ha sett vår gemensamma mamma i staden Posan, säger Henrik.
Nästa år planerar du, Maria och Lindsey att resa till Sydkorea. Vad hoppas du på?
– Om vi skulle lyckas träffa våra biologiska föräldrar så kan det ta ganska lång tid innan man kan börja prata normalt med varandra. Jag föreställer mig att ett möte kan bli jättemärkligt och med en del halvlustiga kulturkrockar. Vi syskon är nyfikna på varför de lämnade bort sina barn, men vi vill inte att de ska känna sig pressade eller anklagade. Vi förstår ju att de säkert hade goda skäl.
Henrik säger att han bara skulle bli glad om han fick berätta att han mår bra.
– Jag vill att de ska veta att jag har haft det bra under min uppväxt och att jag är glad om de mår bra. Jag vill inte att de ska vara ledsna för min skull, utan i stället glada för att jag hamnade väldigt rätt.