Året var 2004 och Marie Gustafsson arbetade på Shellmacken i Österbybruk. Hon var aktiv i ortens simbadsförening, visste att det saknades en campingvärd och tänkte att hon själv kanske skulle testa.
– De första åren var det knapert, men jag är inte en sådan som jobbiga saker fastnar hos och nu har jag fått till ett väl inarbetat koncept som fungerar bra. Jag kan faktiskt säga att verksamheten numera är lönsam.
Vändningen kom när hon ändrade inriktning från att ha varit en familjecamping till att i stället rikta sig främst mot 50-plussarna.
– Det kändes fel att kalla campingen för en familjecamping, vi hade inte ens en gunga.
Med den äldre målgruppen gick uppställda husbilar snart om husvagnarna i antal och numera kommer gästerna nästan uteslutande i husbilar. Bra av flera skäl, inte minst för att de tar mindre yta i anspråk.
Gästerna kommer mestadels från Mälardalen och många av dem har återvänt genom åren. Det ser Marie som ett gott betyg.
– Men under pingsthelgen i år var campingen i princip helt full och då hade 60 procent av gästerna inte varit här tidigare. Det är förstås också roligt.
Marie Gustafsson pratar så väl om livet som campingvärd, men ändå har hon bestämt sig för att sluta.
Varför?
– Förutom några sommarjobbare har jag aldrig haft någon anställd. Jag har slitit hårt och för att klara det har jag tagit hjälp av min familj och några säsongsgäster. Nu börjar de bli till åren och orkar inte hjälpa till på samma sätt längre och då känner jag att det blir ett för stort och tungt arbete att fortsätta.
Redan i påskas meddelade Marie Gustafsson att hon skulle sluta efter den här säsongen, dels för att simbadsföreningen skulle få gott om tid på sig att hitta en ny campingvärd och dels för att hon själv skulle få en chans att berätta det för alla sina campinggäster.
– Annars tror jag att det hade känts som ett svek mot dem.
Det var många år sedan Marie Gustafsson hade någon semester att tala om, så det första hon ska göra när hon lämnat tillbaka nycklarna är att ta en månad ledigt.
– Jag kommer säkert att få säga till mig själv att ta det lugnt, men det känns viktigt för att jag ska kunna landa i allt.
Vad som vänter efter vilomånaden hemma på gården i Karkebo, utanför Österbybruk, vet hon inte. Men det finns en dröm.
– Jag vill bli städerska på kungliga slottet i Stockholm.