För Christina Boström har det aldrig funnits något annat yrke än det som guldsmed.
– Min mormor arbetade i en guldsmedsaffär i Östersund och ville jag träffa henne var det i affären jag fick chansen. Jag trivdes så bra där och såg framför mig att jag skulle köpa den när jag blev vuxen.
Så blev det inte, men yrkesdrömmen fanns kvar och som 22-åring började Christina Boström som lärling hos två guldsmeder i Norrtälje – staden där hon växte upp.
Under lärlingstiden gick hon också en fyraårig utbildning till guldsmed i Köpenhamn och 1993 fick hon sitt gesällbrev.
– Att vara guldsmed betyder att man arbetar med saker som har storleken av ett smycke, men de behöver inte nödvändigtvis vara av guld. Mest arbetar jag med guld, men jag gör också smycken i exempelvis silver, säger Christina Boström.
Hon utgår ofta från gamla smycken som kunderna har med sig och annars köper hon in material som redan använts.
– Jag har aldrig köpt nytt eller nybrutet guld, det går ju att återanvända hur många gånger som helst och dessutom tycker jag att man visar respekt för det gamla när man omarbetar ett smycke som kanske en släkting har burit.
Efter många år som guldsmed gick Christina Boström med i Guldsmedsmästarnas riksförbund. Inte för att hon då blivit mästare, utan för att regelverket kring de kvalitetsstämplar hon använder i sina smycken ändrades.
– Akademiker är generellt sett bra på att ge sig själv och andra titlar. Det är vi hantverkare inte lika bra på, så till slut bestämde jag mig för att försöka ta mästarbrevet.
I början av 2018 inledde hon sin utbildning, som mer gick ut på att lära sig om företagande än att visa upp sina färdigheter som guldsmed.
– För att ens få ansöka måste man ha både lång och dokumenterad kunskap, så i mitt skrå behöver man inte avlägga något praktiskt prov.
I stället var det tre månaders teoriutbildning på distans som gällde. Christina Boström klarade utbildningen och för ett par veckor sedan åkte hon till Blå hallen i Stockholms stadshus för att ta emot mästarbrevet.
– Vi var totalt omkring 300 personer som skulle få gesäll- och mästarbrev och det var pampigare än jag hade kunnat föreställa mig. En riktig milstolpe, säger hon och fortsätter:
– Vi människor har alltid fascinerats av ädla metaller och stenar. Visst kan vi leva utan smycken och vi blir inte mätta i magen av dem, men vilka andra ting har vi värnat och aktat så mycket som smycken?