När man parkerar utanför Jarmos bilskrot på Martinvägen i Österbybruk möts man av en väldig anläggning. Sedan Jarmo Rahkonen startade bilskroten år 1984 med cirka 300 kvadratmeter lokalyta har verksamheten svällt ut till att i dag omfatta hela 6 000 kvadratmeter lokaler.
Lägg till detta det stora området utomhus där bilvraken står staplade på varandra i flera våningar.
Något av det första som kunden och besökaren möts av är kontoret. Som sig bör i en bilskrot är golvet smutsigt. Där bakom den höga disken som nästan svämmas över av registreringsskyltar, ljusrelän och andra bilddelar skymtar hjässan på Jarmo Rahkonen.
Han är fullt sysselsatt vid datorn.
– Det kan verka rörigt på skrivbordet, men jag har ordning. Min ena dotter som jobbar här städade kontoret och skrivbordet en dag. Jag hittade ingenting. Sedan dess rör ingen någonting, ler Jarmo när en av de anställda kommer in och frågar om det finns folkaverktyg, verktyg till Volkswagen alltså.
Jovisst finns det!
Jarmo Rahkonen har alltid trott på sig själv. Men livet med bilskroten har inte alltid varit en rak kurs. Det har gått ned och upp, men på senare år har kurvan gått säkert uppåt.
– Öppna bilskrot i ett litet samhälle? När jag startade bilskroten för trettio år sedan skrattade folk åt mig. Jag var arbetslös, jag skulle hyra lokal. Jag började i en ladugård, först med att mecka med bilar. Sedan började jag köpa bilar för att komma igång med bilskroten. Det var det länge sedan jag behövde göra, säger han och förklarar att drivkraften är bilintresset.
I dag skrotar han omkring 2 000 bilar om året år. Han hämtar skrotbilar med fyra egna bärgare varav två går non stop. Han köper upp bilar för skrotning - årsmodell 1990 och nyare som han plockar delar ifrån. Han säljer både nya och begagnade bildelar. Han importerar bilar och delar från Tyskland och Italien, mest Volvobilar, 05:or och 06:or som han tar isär och monterar ner, delar som sedan hamnar på lagerhyllan.
Han har nischat in sig på just Volvo. Men här finns det mesta i bilväg från 1940-talet och framåt: VW, Amazoner, Fordar, Mercor, Oplar och en och annan stukad, nedbruten amerikanare. Sextiotalare som Hundkojor, Ford Anglia, Fiat 600 och Opel Manta.
Ett besök på Jarmos bilskrot väcker blandade känslor, lämnar mig inte oberörd. De roströda, rostbruna, rostgröna färgerna är som konst. Mossbeklädd bucklig plåt. Nedfallna löv över trasiga bilsäten. En buske som växer in ur ett bagageutrymme. Lortiga fälgar. Ja, de rostiga och söndervittrade bilvraken som sjunker allt längre ner i marken har något att säga. Det som inte går att användas pressas samman och går till bildemontering och återvinning i Hargshamn.
Både inomhus och utomhus kan man välja självplock eller manuell service. Självplock är billigare.
I de gigantiskt stora utrymmena är allt sorterat efter typ av delar. Skärmar för sig, baklucka, dörr, motor, huvplåt, fälg, startmotor, kylare, generatorer, backspeglar, drivaxlar eller vad det nu kan vara, för sig.
Längre in i anläggningen döljer sig något oväntat. Där har Jarmo Rahkonen sin privata samling av amerikanare, ett stort antal Chevor från mitten av 1950-talet som han vårdar och har uppställda här.
Men det är inte slut med överraskningar.
– Kom, säger han och visar vägen till det allra innersta.
Här har han byggt ett helt nytt kafé och en bar med scen för uppträdanden, biljard och flipperspel. Kaféet har egen entré. Lokalen har inretts i 1950- och 1960-talsstil, amerikanskt och svenskt som har något med bilar och motor att göra.
– Jag vill göra kaféet till en träffpunkt med olika teman som gubbdagis, motorkväll, musikkväll, pil- och dartkvällar... Jag ska köra igång i december. Och på scenen finns instrument och musikanläggning för den som vill att använda. Det är bara att köra, myser han.