Britt Maria Trolin bor i ett flerfamiljshus på Bertilsvägen i Österbybruk. I husets källare finns ett hobbyrum, men för närvarande är det mest Britt Marias och hennes systrars symaskiner och tyger som huserar där.
– Det finns EN nyckel till hobbyrummet och alla i huset vet att det är jag som har den. Självklart flyttar jag på mina grejer om de andra vill måla eller göra något annat där, men annars brer jag ut mig, säger hon.
Den här dagen är det fyra Trolinare på plats i hobbyrummet. Det är Britt Maria Trolin, storasyster Annica Trolin Andersson och hennes son Bengt Trolin samt lillasyster Chatarina Sekelj.
I gänget ingår också brodern Kurt Trolin och hans sambo Susanne Wennman samt Britt Marias son Fredric Lovinger Trolin med sambo Benite Edén. Och så kompisen Cristina Lindberg.
– Vi har funderat lite kring vem som kom på idén att vi skulle börja sy på det här viset, men vi vet inte vem som är skyldig, säger Annica Trolin Andersson.
– Jo, jag tror att det var du, svarar Britt Maria Trolin.
En del i det hela har hon hur som helst, eftersom det var Annica som i mitten av 1990-talet arbetade som guide vid herrgården i Österbybruk och vid gruvan i Dannemora. Hon tyckte inte att det gick för sig att gå i vanliga – nutida – kläder under guidningarna, så hon bad Britt Maria sy lite mer tidstypiska kläder åt henne.
– Enkla, men fina. En långkjol, vit skjorta och väst. Det blev mycket omtyckt och jag går klädd så än i dag när jag guidar.
De där vardagskläderna blev upprinnelsen till en kostymsömnad som pågått sedan dess. Först ut blev 1700-talskläder, som de visade upp för allmänheten första gången 2001. Dessa följdes av kläder från början av 1900-talet, som de kom klädda i på Badortsdagarna i Öregrund. Och därefter var det dags för 1500-talet.
Det ligger mycket arbete bakom en dräkt, oavsett om den är gjord till en man eller kvinna. Ungefär 100 timmar tar det att sy en klänning, men rekordet har Chatarina Sekelj som lade ner hela 300 timmar på en och samma klänning.
– Det var en handbroderad empireklänning och den hade jag med mig till syjuntan under flera år, säger hon.
Fjorton meter tyg är ingen ovanlig mängd till en enda kostym och färdig har kostnaden beräknats till mellan 20 000 och 25 000 kronor. En svindlande summa kan tyckas, men när allt material är betalt blir timpenningen inte speciellt hög.
– Jag bär kläderna med glädje och stolthet, men bara en gång har jag bidragit i sömnaden. Det var när jag sydde i 98 knappar i min 1500-talsdräkt och det lever jag på än, säger Bengt Trolin.
Intresset för sömnad är annars något som Trolinarna verkar vara födda med. Mamman sydde alla de sju barnens kläder och mormor var så kallad hemsömmerska. En moster hade tygaffär och en sådan drev också Britt Maria Trolin i Österbybruk i många år.
– Till slut bar det sig inte längre, men vi har fortfarande tyger kvar från den tiden som kommer till användning när vi syr våra dräkter, säger hon.
En gång om året beger sig Britt Maria Trolin och Chatarina Sekelj också ut på en gam-resa, som de kallar den. Då åker de till Kinna och Borås ett par dagar för att "gama" billiga tyger. Och spetsar. Och knappar.
– Vi köper på oss en massa som vi tänker att vi kan ha nytta av någon gång, så det är inte alls bara till de dräkter vi syr för tillfället som vi handlar, säger Chatarina Sekelj.
Just nu är det krinoliner som gäller, klänningar med en speciell ställning i underkjolen som gör kjolen klockad i formen och mycket utåtstående från kroppen.
Den första klänningen är på god väg – en blå som Annica ska bära – och därefter väntar såväl en rödvit och en vinröd som en rosagrå och en gul. Herrarna får halvlånga rockar i grått eller svart och färgglada västar.
– Krinolinklänningarna var stora på 1850-talet, så vi har plöjt hela tv-serien Nord & Syd för att få inspiration, säger Britt Maria Trolin.
Att sy är bland det roligaste systrarna Trolin vet, men lika roligt är det att visa upp de färdiga kostymerna och ikläda sig rollen de för med sig.
– Man blir som mer rakryggad när man får på sig de här fina kläderna och det beror nog till stor del på att de är så tunga. Man är helt enkelt tvungen för att orka bära dem, säger Annica Trolin Andersson och fortsätter:
– Dessutom är det ju så roligt att levandegöra historien. Det blir som en teaterföreställning när vi kommer hela gänget.