Jag var 12 år gammal och såg jättearrangemanget mest på avstånd. Min roll var främst att stå i kiosken på centralorten när O-ringen kom till Örebro, vilket gjorde att jag då inte såg så mycket av själva tävlingarna.
Året efter, när O-ringen avgjordes i Uppsala förra gången, kunde jag själv stå på startlinjen som en av de 16 342 deltagarna.
Mycket har förändrats sedan dess. För min egen del har en krånglande stortåled satt stopp för allt för flitigt orienterande. Nu är det ett aktiebolag, som ägs av Orienteringsförbundet, som står för själva arrangemanget av O-ringen. En del av försäljningen har tagits över av kommersiella aktörer, och i dag är det vanligare att de deltagande familjerna käkar middag på restaurang snarare än på stormköket utanför tältet på campingen. Detta bidrar också till att det ekonomiska tillskottet till näringslivet är betydligt större i dag än det var för 30–40 år sedan. Och som gammal orienterare kan man fråga sig om näringslivet i Uppsala har insett potentialen i O-ringen när man jämför uppmärksamheten kring beskedet att bandyfinalen kom tillbaka till Uppsala med hur tyst det är kring att världens största orienteringsevent kommer till stan.
En del är dock sig likt. Fortfarande är det en armé av frivilliga som gör att arrangemanget är möjligt. Det behövs allt från parkeringsvakter till start- och målfunktionärer. Men något som arrangörerna inte behöver lägga så mycket resurser på som man skulle kunna tro är skräpplockning. Inför varje etapp byggs en tävlingsarena som intas av 20 000 personer under en dag. Kommer man dit dagen efter finns knappt ett kolapapper på marken. Jag inser att jämförelsen med Ekonomikumparken vid valborg inte är helt rättvisande. Men jämfört med vilken fin grillkväll som helst i Stadsträdgården är det ett makalöst facit.