Runt det stora bordet sitter fem kursdeltagare; Christina Almgren, Inga-Brita Ellström, Inger Eleryd, Britta Holmquist och Eva Widström. Alla bosatta i Östhammar och med olika erfarenhet av att arbeta med lera.
Dagens lektion har just inletts och Elisabet Söderström, kursledare och keramiker, frågar vad adepterna önskar göra.
En vill dreja, en annan fortsätta med sin redan påbörjade madonna. En tredje vill kavla en mugg, en fjärde göra en tekanna och en femte har sett en bild av en blomkruka, som ser ut som ett huvud. En sådan vill hon ringla.
Kursledaren gör tummen upp åt alla önskemål och så drar lektionen igång.
Sin första kurs i keramik höll Elisabet Söderström för lite drygt ett år sedan och inför den satte hon upp små lappar på vävstugan och biblioteket i Öregrund.
– Utan mer marknadsföring än så har jag nu fem och en halv kurs i gång samtidigt, säger hon.
Fem och en halv?
– Ja, jag har fem kurser med fem deltagare i varje och en kurs med två deltagare. Där kan jag också ta emot övriga kursdeltagare om de varit borta vid något ordinarie tillfälle, så det känns som en bra fördelning.
Elisabet Söderström är gift med Erland Söderström, kyrkoherde i Roslagens norra pastorat, och i prästgården finns rum som hon tycker passar perfekt för arbete med just keramik.
Dessutom har rummen egen ingång från ena gaveln och den enda förändring som behövdes för att göra verklighet av drömmen var att makens arbetsrum fick flytta till annan plats i huset.
Det egna intresset för lera har hon haft sedan barnsben, säger hon, men under många år fick det stå tillbaka för annat och det var först för tiotalet år sedan som hon återigen tog upp sin hobby. Genom att gå en kurs.
Nu är hon ordentligt fast och vid sidan av sitt eget skapande tycker hon om att lära ut konsten till andra, något som märks den här förmiddagen. Elisabet Söderström kommer med goda råd och glada tillrop och stämningen är på topp bland kursdeltagarna.
Christina Almgren är ivrig att komma i gång med sitt drejande, men innan hon kan sätta sig vid drejskivan måste hon mjuka upp leran. Knåda den och se till att den inte innehåller någon luft, till skillnad från en deg som knådas för att man just ska få in luft i den.
– Jag har fuskat med lera en del hemma och jag har en egen drejskiva, men nu är jag här för att lära mig grunderna, säger hon och fortsätter:
– Jag har nog med designprylar, alltså misslyckade alster. Nu vill jag göra det bra.
Vid det stora bordet samsas övriga kursdeltagare och de småpratar samtidigt som de kavlar, ringlar och formar leran.
Eva Widström berättar att hon har så många idéer hon vill förverkliga och att hon denna dag ska ge sig i kast med en tekanna.
– Jag tycker om det rustika och grova, gärna i skiftande matta färger, och det kan hända att kannan får olika gröna nyanser när den är klar. Varför inte med ett lejon i brons på? Jag tycker om djur och har tidigare gjort muggar med både lejon och trollsländor på.
Hon tycker att det är avkopplande att arbeta med lera och att kurstillfällena (totalt åtta per kurs) går så fort. Plötsligt är dagens pass över och hon får längta en hel vecka tills nästa gång.