Vi tar Enköpingsvägen ut från Uppsala, svänger in vid Skärfälten mot Söderby golf och fortsätter 2,5 kilometer, tar vänster upp genom en kort lindallé och där är det: Näs Focksta.
Det ligger vid Vångelsta där det funnits både vårdhem för sinnessjuka och fångvårdsanstalt.
På fem år har 45 nya hushåll flyttat in. Drygt 25 till ska det bli. Utbyggnaden sker allteftersom tomter säljs och kontrakt skrivs.
Utbyggnaden sker allteftersom tomter säljs och kontrakt skrivs.
Vi parkerar bilen hos Berit och Ulf Lundmark. De var bland de första att flytta in. De hade bestämt sig för att köpa hund och hus på landet när Berit gick i pension några år efter Ulf. Några få grannar är pensionärer eller i 50-årsåldern, men de allra flesta är småbarnsfamiljer.
Paret Lundmarks villa vetter mot landsvägen och fälten. Huset liknar en lada och det är meningen. Från vägen ska detta se ut som en bondekulturmiljö.
I vardagsrumsfönstret står en tubkikare på stativ. Genom den spanar de på rådjur, älgar, harar och rävar. Här lär finnas lodjur också, men än har de inte sett några.
Nu tar de oss med på en promenad genom Näs Focksta. Vi blir omkörda av flera tunga lastbilar som yr upp vägdamm när de dundrar förbi.
– Det är inte roligt med all byggtrafik, säger Berit Lundmark.
Husen går i falurött, svart och vitt. Arkitekterna har utgått från traditionell lantgårdsbebyggelse, men använt ett modernt formspråk.
Äldre bebyggelse finns också, bland annat en vit mangårdsbyggnad med fyra flyglar.
Arton svarta parhus med vita gavlar kantar en gata som leder fram till Bytorget med röda radhuslängor. Där hänger ett gäng unga föräldrar med små barn runt en trapp och blåser såpbubblor.
– Det är jättekul att bo här. Man lär känna varandra lättare än när man bor i lägenhet i stan, säger Sara Breitholtz.
– Alla är intresserade av att lära känna varandra. Vi ses ute mycket och nu umgås vi inomhus ibland också, säger Christina Svala.
Hon har sin sjumånadersbebis i en bärsele på magen. Hennes treåring lägger sig under dörrmattan tillsammans med en jämnårig kompis.
– Vi vill nästan aldrig åka härifrån. Det är så lugnt, fast fåglarna kvittrar som galna, säger Christina Svala.
Nåstenskogen ligger precis bakom och de flesta flyttat hit av samma skäl: att komma närmare naturen. Christina Svala tycker att det är skönt ändå att ha grannar så nära inpå. De har en facebookgrupp där de efterlyser bortsprungna katter, erbjuder en utrensad soffa eller frågar om någon kan låna ut en stege. Så småningom ska de bilda en samfällighet. Det ska bli trottoarer också och Christina Svala hoppas på en vägbeläggning man kan rita hagar på.
Nackdelarna är glesa bussförbindelser och en hårt trafikerad landsväg. Näs Fockstaborna kämpar för en cykelväg de 2,5 kilometrarna till 55:an.
Närmsta mataffär ligger i Stenhagen en knapp mil bort.
– Vi köper matkasse som levereras hit. Det är vår räddning, säger Christina Svala.
Några byggnader från Vångelsta fångvårdsanstalt står fortfarande kvar, liksom strålkastarna runt anstaltens fotbollsplan. Allt det ska rivas till hösten och där, närmast skogen, växer ett villaområde fram. Några hus är redan färdiga och inflyttade.
En grävskopa håller på att plana ut en tomt. Tjocka kapade ekstammar ligger på marken, tjingade av den nya förskolan som ska byggas snart.
Det som fick Berit och Ulf Lundmark på fall var utsikten över fälten i kombination med det supermoderna huset.
– Jag har alltid tyckt att arkitekten Thomas Sandell har bra idéer och ritar spännande hus, säger Berit Lundmark.
Men när de blir äldre flyttar de nog tillbaka till stan igen.