När Kerstin Nauclér fick höra att mannen återigen våldtagit en kvinna bestämde hon sig för att berätta om det hon varit med om. "Det är människor som drabbas av honom och som får leva hela livet med trauman och med skuld och skam."
Det var natten mot den 3 juli 2005. 19-åriga Kerstin Nauclér hade festat tillsammans med kompisar på den årliga Delsbostämman utanför Ljusdal, och var på väg hem. Då stannade en man och frågade om hon ville ha skjuts.
– Jag hade så långt att gå så jag tackade ja, berättar Kerstin Nauclér nu nästan 17 år senare.
Det finns inget ögonblick i livet hon ångrat så mycket som det. Skammen har legat tung inom henne genom åren. Hur kunde hon lifta med en okänd man? Och hon har undrat mycket över vilken väg hennes liv hade tagit om hon i stället sagt nej.
Kerstin hoppade in i baksätet, som mannen sa åt henne att göra. När han sedan körde i riktning mot skogen, inte mot hennes adress, blev hon irriterad. Riktigt rädd blev hon först när han stannade bilen, satte sig bredvid henne och tog fram kniv, rep och silvertejp.
– Jag gav honom en smäll, men då slog han mig tillbaka. Efter det vågade jag inte göra motstånd.
I baksätet på bilen tejpade mannen för Kerstins mun och ögon med silvertejpen, och band repet om hennes fötter och händer. Därefter bar han henne till bakluckan och slängde in henne där. I mörkret, när bilen började röra sig, vällde dödsskräcken fram i henne.
– Jag tänkte att nu kommer jag att dö, 19 år gammal. Jag hade massor av katastroftankar på hur det skulle sluta. Han hade hotat att lämna mig bunden i skogen för att dö, och jag tänkte att jag skulle bli uppäten av djur.
Kerstin Nauclér har känt mycket skam och skuld över att hon liftade med en okänd man. Och hon har undrat mycket över vilken väg hennes liv hade tagit om hon i stället sagt nej.
Plötsligt insåg Kerstin att hon hade mobiltelefonen i fickan. Hon måste ringa mamma, tänkte hon. Att ringa 112 föresvävade henne inte, det var sin mamma hon ville nå. Men hon hann aldrig slå numret. Som om mannen kunnat ana vad hon höll på med stannade han bilen, öppnade bagageluckan och slängde ut telefonen i skogen.
– Någonstans där började en överlevnadsinstinkt. Medan han körde runt, länge, tänkte jag på hur jag skulle agera för att överleva.
När bilen till slut stannade bar mannen in Kerstin till en husvagn. Där våldtog han henne. Detaljer från våldtäkten vill Kerstin inte gå in på. Men efteråt var han ångerfull, berättar hon. Han bad om ursäkt, sa att så här beter man sig inte, och var orolig för att Kerstin skulle polisanmäla honom. Som en strategi för att få komma hem försäkrade hon att hon inte skulle polisanmäla honom, utan att de skulle glömma det som hänt.
I dag har Kerstin Nauclér ett bra liv. Men hon kommer aldrig att bli den tjej hon var innan våldtäkten, säger hon. "Det fattas något och kommer alltid att göra det."
Hon bad honom att binda upp repet kring fötterna eftersom det gjorde ont. Det gjorde han, och sedan ville han att de skulle ligga och kramas en stund. Hon vågade inte annat än lyda. Till slut gick han med på att köra hem Kerstin.
– Han släppte av mig utanför mitt hus och jag minns varje steg. Hur jag tänkte att jag skulle gå lugnt, att jag inte fick springa eftersom han måste se att jag inte var rädd och inte skulle polisanmäla honom. Men så fort jag kom innanför dörren kraschade jag.
Klockan var då nio på morgonen. Under fem timmar hade mannen hållit henne fången. Kerstin pluggade i en annan stad på terminerna, men bodde hemma under sommaren. Hennes mamma förstod direkt vad som hänt och la henne i baksätet på bilen och körde till akuten.
Det har varit en lång väg tillbaka för Kerstin Nauclér sedan hon som 19-åring våldtogs. I dag bor hon tillsammans med sin man Mattias och treårige son i en villa utanför Norrtälje.
Kerstin var först arg på sin mamma eftersom hon av skräck för mannen inte ville polisanmäla honom, och hon såg till att ligga ner i baksätet hela vägen till sjukhuset.
– Jag var skiträdd för att han på något sätt skulle se mig och förstå vart vi var på väg. Men ganska snart kände jag ändå att det var rätt att anmäla honom.
Kerstin beskriver vårdpersonalen och gynekologen som trygga och fantastiska, mitt i den mardröm som hon befann sig i.
– Jag tror jag låg i gynstolen i ett par timmar, för att de skulle samla bevis. Jag fick inte duscha, och kände mig så fruktansvärt äcklig.
När Kerstin till slut fick komma hem sov hon många timmar. Därefter var det mycket mörker, som hon beskriver det. Efter någon vecka kom en fas av förnekelse. Det här skulle inte påverka henne bestämde hon sig för, livet skulle fortsätta precis som innan. På hösten, under Kerstins sista år på gymnasiet, inleddes rättegången mot den då 41-årige mannen.
Först drygt tio år efter våldtäkten fick Kerstin Nauclér den hjälp hon behövde. Den terapi som fungerade för henne går bland annat ut på att gå igenom minnena om och om igen, för att nå även det som är förträngt.
Mannen hävdade att han var oskyldig och att det var Kerstin som ville ha sex med honom. Varken tingsrätt eller hovrätt trodde honom, utan bedömde Kerstin som mycket trovärdig samt att bevisningen talade för hennes berättelse. I november 2005 fastslogs hans straff till sex års fängelse.
– Rättegångarna var fruktansvärda. Att behöva gå igenom allt igen och bli anklagad för att ljuga. Hans advokat hade fruktansvärda frågor som jag inte ens vill gå in på, säger Kerstin.
Den ånger som mannen visade direkt efter våldtäkten visade han aldrig igen.
– Han sa vidriga och kränkande saker om mig under rättegången. Men när jag mötte honom i rätten stirrade jag på honom. Han tittade bara ner i bordet och mötte inte min blick en enda gång. Det var bra för mig att se honom i den positionen: nu är det du som är liten.
"Jag har väldigt nära band till min familj. Utan familjen och mina vänner hade jag aldrig klarat mig", säger Kerstin Nauclér som i dag bor med sin man Mattias och treårige son Vide utanför Norrtälje.
Det var inte första gången mannen begick ett grovt brott, och inte heller den sista. 2003 hade han dömts till ett års fängelse för att två gånger ha bundit fast en kvinna och hotat henne med kniv och att våldta henne. Han blev villkorligt frigiven efter åtta månader. Tre veckor efter att prövotiden gått ut kidnappade och våldtog han Kerstin.
2013 dömdes han till 8,5 års fängelse för människorov och grov våldtäkt sedan han under dödshot våldtagit en 20-årig kvinna upprepade gånger samtidigt som han torterade henne med olika föremål.
Mannen som våldtog Kerstin har varje gång han kommit ut ur fängelse fortsatt att utsätta kvinnor för grova övergrepp.
Rättspsykiatriska utredningar har slagit fast att mannen har ett antisocialt personlighetsmönster, men ingen störning som bedömts som tillräckligt allvarlig för att han ska dömas till rättspsykiatrisk vård där han skulle bli inlåst tills han anses så frisk att han kan fungera i samhället.
Nu står han återigen åtalad. Samma dag som vi sitter runt Kerstin Nauclérs köksbord befinner sig mannen i Svea hovrätt. I februari i år dömdes han av Uppsala tingsrätt till åtta års fängelse för flera våldtäkter mot en kvinna i Norduppland. En av våldtäkterna präglades enligt tingsrätten av "särskilt farligt våld". Mannen har nekat och överklagat domen, och fallet är därför nu uppe i hovrätten.
När Kerstin fick veta att han ännu en gång utsatt en kvinna kände hon att hon vill berätta.
– Det är människor som drabbas av honom och som får leva hela livet med trauman och med skuld och skam. Jag vill att folk ska förstå det.
Samma dag som vi träffar Kerstin står mannen åtalad i Svea hovrätt för flera våldtäkter av en kvinna i Norduppland. En av våldtäkterna präglas enligt tingsrättsdomen av "särskilt farligt våld" då kvinnan upplevde att hon skulle kvävas.
Kerstin hade sett fram emot sista året på gymnasiet och att ta studenten. Våldtäkten förstörde allt. Hon fick en samtalskontakt via vården direkt efter våldtäkten, men terapeuten ställde ofta in mötena. Ingen annan terapeut tog vid, och Kerstin tänkte att hon skulle klara det hela själv. Men det gjorde hon inte.
– Sommaren 2006 gjorde jag ett självmordsförsök. Jag hade druckit sprit och tog en massa tabletter. Som tur är hittade mamma mig.
Trots självmordsförsöket fick Kerstin fortfarande ingen ordentlig hjälp. Hon hade flyttat till Stockholm och jobbade som receptionist på Södersjukhuset. Men det var en kaosartad vardag, där hon var skräckslagen för allt. Värst var det att vara bland folk hon inte kände.
– Jag var tvungen att ta pendeltåget till jobbet, och så fort dörrarna stängdes hade jag svårt att andas. När dörrarna öppnades ville jag bara fly, men om jag inte var framme måste jag ju sitta kvar. Det var fruktansvärt.
Sommaren 2007 slutade Kerstin sova. Hon kunde inte somna. Till slut ringde hon sin mamma, som såg till att hon fick vård. Kerstin sjukskrevs med diagnosen posttraumatisk stress, och började äta antidepressiv medicin och sömntabletter. Det blev en vändning.
– Det kändes som att jag hade varit under vatten jättelänge, men att jag nu kunde börja andas igen. Jag försökte gå och prata med psykolog några gånger, men upplevde inte att jag blev lyssnad på ordentligt. Jag behövde hjälp att ta itu med det som hänt, men fick förslag som att prova yoga.
Kerstin Nauclér har känt mycket skam och skuld över att hon liftade med en okänd man. Och hon har undrat mycket över vilken väg hennes liv hade tagit om hon i stället sagt nej.
Först tio år senare, 2016–2017, fick Kerstin den hjälp hon behövde. Hon hittade en specialist på posttraumatisk stress, inriktad på just trauman från sexuellt våld. Terapin går bland annat ut på att gå igenom minnena om och om igen, för att nå även det som är förträngt.
– Det var en jättejobbig process, men det hjälpte mycket. Jag fick bearbeta minnena, nöta ner dem, och fick lära mig om hur hjärnan fungerar. Våldtäkten hände ju för så längesen och ändå satt panikkänslorna kvar, men när jag lärde mig om hjärnan förstod jag att det inte är jag som är psykiskt sjuk. Det var väldigt skönt att känna att man dög igen.
Terapin innebar också att Kerstin fick en chans att sörja alla förlorade år och tillåta sig att fundera över tunga frågor.
– Vad hade livet tagit för riktning om jag inte hade mått så här dåligt? Om jag inte känt mig så kass och äcklig?
"Han behöver vård. Han friges på bekostnad av andra människor" säger Kerstin Nauclér om den man som våldtog henne och som varje gång han släppts ut fortsatt våldta kvinnor.
I dag har Kerstin Nauclér ett bra liv och mår på det stora hela bra, säger hon. Hon lever tillsammans med sin man Mattias och deras treårige son Vide i en villa i ett lugnt område utanför Norrtälje. Kerstin har utbildat sig till förskollärare och jobbar på en förskola inte så långt från hemmet. Orsaken till att de flyttade just hit var, förutom en ögonblicklig förälskelse i det charmigt åldrade huset, att Kerstins föräldrar bor här i närheten.
– Jag har väldigt nära band till min familj. Utan familjen och mina vänner hade jag aldrig klarat mig, konstaterar hon.
Men hon har tvingats acceptera att hon aldrig blir den tjej hon var innan våldtäkten.
– Det fattas något och kommer alltid att göra det. Jag är orolig av mig och stressar upp mig över småsaker på ett sätt jag inte gjorde förut. Jag tycker inte om att bli överraskad utan vill gärna veta innan vad som ska hända. Och jag sover fortfarande ganska dåligt, på kvällen när jag ska sova kommer oron. Jag inser att jag kommer att få leva med det här.
Kerstin hoppas att hon kan hjälpa andra genom att berätta om det hon gått igenom. "Kanske kan jag hjälpa någon annan att inte känna skam och skuld. Jag behöver inte skämmas och ingen annan drabbad heller."
Under Metoo hösten 2017 blev Kerstin Nauclér imponerad och inspirerad av alla kvinnor som vågade träda fram och dela med sig av sina erfarenheter av sexuella övergrepp. Själv var hon inte riktigt redo. Men nu känner hon att hon bearbetat traumat tillräckligt för att berätta sin historia.
– Att gå ut i offentligheten tar bort en del av skammen. Kanske kan jag hjälpa någon annan att inte känna skam och skuld. Jag behöver inte skämmas och ingen annan drabbad heller.
Vad tänker du om att samhället inte lyckas stoppa mannen?
– Att det inte är rimligt. En sådan människa har uppenbarligen allvarliga psykiska problem, han behöver vård. Han friges på bekostnad av andra människor. Åklagaren i min rättegång sa att det är stor risk att den här mannen till slut mördar någon, att han aldrig kommer att sluta. Det har jag burit med mig. Inte så att jag är rädd för att han ska söka upp mig, utan för vad som väntar hans nya offer.
Den 25 april föll hovrättsdomen mot mannen gällande våldtäkterna mot en kvinna i Norduppland. Hovrätten sänkte straffet från 8 till 5,5 års fängelse eftersom rätten bedömer att mannen inte varit medveten om hur farlig en av våldtäkterna var.