När Maria Mattsson Mähl blev invald i Svenskt Näringslivs styrelse beskrev hon det som absurt, att hon som "arbetarunge" skulle vara med och leda den främsta arbetsgivarorganisationen i landet.
Även om hennes far gjort en klassresa och jobbade i ett traditionellt tjänstemannayrke var arbetarklassidentiteten fortfarande stark under hennes uppväxt.
– Företagare var något jättekonstigt. Det gjorde att det tog tio år som företagare innan jag själv förstod vad jag var och kunde kalla mig företagare, säger Maria Mattsson Mähl.
Hon berättar att fattigdomen fanns bara någon generation bort.
– För många med föräldrar som gjort den här klassresan kan berättelserna om orättvisorna och ojämlikheten ge avtryck än i dag. Det är ingen slump att jag jobbat med dem som har det allra tuffast på arbetsmarknaden.
Engagemanget i det egna företaget kommer hon att återkomma till senare i intervjun.
För hennes pappa utmynnade erfarenheten i ett starkt politiskt engagemang i Socialdemokraterna. Men att han fått en dotter som inte självklart skulle gå i samma fotspår visade sig tidigt. Som åttaåring var Maria Mattsson Mähl med i det kompisgäng som utgjorde embryot till de första årskurserna i Uppsalas Musikklasser. En del av lobbyarbetet för att skolan skulle komma till stånd skedde hemma vid köksbordet.
– På gatan där jag bodde i Valsätra var det barn i vartenda hus som sjöng och spelade instrument. Flera av familjerna var med och grundade musikklasserna.
En skola med antagningsprover var något mycket kontroversiellt under 1980-talet. Det krävdes både demonstrationer och politiskt arbete för att det skulle bli verklighet.
– Pappa var först kraftigt emot det. Hans grundinställning var att alla skulle få samma förutsättningar. Men jag och mina kompisar argumenterade vid köksbordet och sjöng oavbrutet. Jag berättade att jag inte kunde sjunga stämmor med mina klasskamrater, de var inte intresserade och de klarade inte av det.
– Jag sa att det är som att sparka fotboll, det måste man göra med andra som vill, det går inte att tvinga någon. Det argumentet märkte jag att det bet, säger Maria Mattsson Mähl.
Till slut var hennes pappas politiska kontakter en viktig bidragande orsak till att den nya skolan kunde bli verklighet.
Engagemanget gjorde också att Maria Mattsson Mähl var med och startade en SSU-klubb i Gottsunda.
– På den här tiden var SSU väldigt starka kring Domarringens skola och i Svartbäcken, där det bodde många engagerade socialdemokrater. Men jag tyckte att det borde finnas en även i Gottsunda, där det bodde fler människor som var utsatta.
Så småningom lämnade hon socialdemokratin. I diskussionen om löntagarfonder kände hon sig inte hemma ideologiskt. Efter det var hon inte politiskt aktiv alls under många år innan hon gick med i Folkpartiet, som partiet hette på den tiden.
– Jag gillar inte människor som bara klagar och inte gör någonting. Jag upptäckte att jag var på väg att bli en sån som satt i tv-soffan och muttrade. Då gjorde jag ett nättest där man kunde se vilket parti som passade. Jag blev folkpartist.
Hon berättar att det här var flera år efter att hennes pappa gått bort i Estoniakatastrofen.
Vad skulle pappa ha sagt om att du blev folkpartist?
– Jag tror att pappa hade varit mer upprörd om jag inte varit samhällsengagerad. Jag tycker att vi måste ha bättre villkor för företag, och det är väl det som gjorde att jag klev över och blev borgerlig.
En del i grundfilosofin som låg bakom hennes engagemang för Musikklasserna, om att alla inte är stöpta i samma form och inte heller kan behandlas på samma sätt, har levt kvar i arbetet i jobbcoachföretaget Alpha CE hon grundat. Affärsidén är att hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden.
– Man kan inte ge en analfabet samma stöd som en akademiker eftersom de har olika förutsättningar. Men det är också så att olikheterna berikar. Man måste se människornas potential, säger hon.
I kontorslokalerna, där Alpha CE nu är i färd med att flytta in, hänger flera affischer med foton på en gammal klassisk dubbeldäckarbuss i London. Det här är något symboliskt för verksamheten, enligt Maria Mattsson Mähl. Hon berättar att metaforen kommer från en managementbok om vad som utmärker extremt framgångsrika företag. Enligt boken har företag som lyckats extremt bra börjat med människorna.
– Det är som att man sätter ett gäng duktiga människor i en buss och säger att nu ska vi ut på äventyr. Först därefter bestämmer man färdriktningen.
På det här området finns det mycket att göra, tycker hon. När hon börjar prata om hur vi bemöter flyktingar blir hon snabbt engagerad.
– De flesta som kommer hit som nyanlända har ett enormt driv. De har den där kampviljan som många svenskar hade i början av 1900-talet att "vi ska ta oss ur fattigdomen och bygga oss en framtid". Det drivet är väldigt fascinerande och något som vi borde använda oss av mer. Men i stället blockeras det av myndigheter och papper.
– Det som hänt under högkonjunkturen är att många arbetsgivare identifierat jobb där det är svårt att hitta arbetskraft, samtidigt som det inte är så viktigt att man kan språket eller den svenska kungalängden. Det är oerhört provocerande att det finns en efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det är 300 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen. I nästa lågkonjunktur har de här människorna inte fått nödvändiga referenser för att de inte kunnat få det där första jobbet, säger Maria Mattsson Mähl.
Hon har nyligen klivit av rollen som vd i det egna bolaget. Men engagemanget har hon inte släppt.
– Min tanke är att från en mer coachande roll kunna stötta alla bolag och projekt jag är inne i, säger Maria Mattsson Mähl.
Har du stort kontrollbehov?
– Nej. Jag är duktig på att hitta folk som jag litar på.
Maria Mattsson Mähl är också engagerad i nätverket 17. Siffran syftar på myten att det bara finns 17 kvinnor som byggt upp bolag som har en omsättning över 50 miljoner kronor.
– Jag tänkte att det måste finnas fler än 17. Nu har vi identifierat åtminstone 50 kvinnor som byggt upp stora företag. Men föreställningarna om företagandet som något manligt lever kvar. Bemötandet på till exempel banken blir ett helt annat om banken tror att det handlar om ett litet företag med två anställda än om det är ett miljardföretag. Därför tar jag alltid med mig en man i de sammanhangen. Då får banktjänstemannen prata med mannen så svarar jag på frågorna. Många är så tränade i att sitta och prata med en man. Det kommer att ta tid innan det blir helt jämställt.