Aktiv dödshjälp är en av de svåraste etiska frågor som finns. Efter Liberalernas landsmöte gavs frågan stora rubriker – trots akuta problem av andra slag i landet, samt ett oenigt parti.
I Sverige är passiv dödshjälp en del av vanlig sjukvårdspraxis. Beslut att avbryta livsförlängande åtgärder hos en bekräftat döende människa fattas av läkare i samråd med patient och anhöriga. Aktiv dödshjälp, förbjuden i Sverige liksom i de flesta länder, utförs däremot genom direkt dödande doser av droger.
Liberalernas ombud vill nu initiera en statlig utredning om metoder för självvald dödshjälp när palliativ vård visat sig otillräcklig. Vilket mest liknar det som kallas läkarassisterat självmord – endast tillåtet i Schweiz, Nederländerna, Belgien och två delstater i USA.
Drivande i frågan är riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L). När en Nordingråbo nyligen fick 1,5 års fängelse för dråp, efter att ha gett sin fru en dödande dos morfin, sa hon till TT: ”De skulle inte ha behövt hamna i den här situationen, utan hon skulle ha fått hjälp att avsluta sitt liv själv.”
Har man inte varit tveksam förr fryser man nu till is. Kvinnan som dödades av maken hade ME, en så kallad uteslutningsdiagnos för stor trötthet, smärta samt påverkan på minne och koncentration. Diagnosen är omdiskuterad och det vetenskapliga underlaget sägs vara svagt.
Hur tänkte Westerholm här? Aktiv dödshjälp skulle ju ersätta palliativ vård – alltså ges till patienter i livets slutskede. Men ME? Hur långt ska i så fall aktiv dödshjälp sträcka sig? Vi vet att svår depression ger tillfälligt förlorade perspektiv och försämrad tankeförmåga. I en studie kring överlevande efter självmordshopp från Golden Gate-bron i San Francisco sade samtliga hundra intervjuade att de ångrat sig under det fyra sekunder långa fallet.
En människas verkliga önskan att dö är svår att säkerställa. En eventuell diskussion måste därför inskränkas till patienter som är döende bortom räddning. Men även här finns allvarliga invändningar. I tider då sjukvården upplever stora brister blir aktiv dödshjälp extremt känslig. Är vi säkra på att patienten fått största möjliga omvårdnad, smärtlindring och psykologiskt stöd?
2005, sedan en 22-årig Uppsalabo dödat sin svårt sjuka mor, slog dåvarande regeringen fast att ”brister i vården i livets slutskede får inte kompenseras genom legalisering av dödshjälp”.
Den slutsatsen håller än. Och är dessvärre mer relevant än någonsin.