Vespa GTS 250 IE

Den lyser som en röd karamell i solskenet. Bjuder på ett välkänt utseende med bulliga former, kromade detaljer och en rund framlykta i det inkapslade styret. Ungefär så har en Vespa sett ut i över 60 år. Så har den också blivit en klassiker och nästan synonym med begreppet skoter.
Än i dag är den lilla tvåhjulingen ett enkelt och opretentiöst fordon. Det är bara att sätta sig på sadeln, greppa det smala styret och gasa iväg. Och det är precis vad jag gör. Till min förvåning erbjuder Vespans encylindriga motor en snabb acceleration, mycket tack vare den tämligen låga vikten på mindre än 170 kilon fulltankad.

Modellen ger också föraren bra plats för benen och är utan tvekan väldigt lättkörd. Den är smidig att hantera i stadstrafik och har en minimal svängradie tack vare ett väl tilltaget styrutslag. Trots den tidlösa looken är det här inget föråldrat gammalt bygge utan en konstruktion med fyrtaktsmotor, bränsleinsprutning och skivbromsar.
Det kunde förstås inte de italienska bröderna Piaggio förutspå när de under våren 1946 började tillverka Vespan. Att de satte igång var för övrigt lite av en slump. När Andra världskriget tog slut kunde fabriken av förklarliga skäl inte längre bygga krigsflygplan utan behövde någonting annat att syssla med.
En av bröderna insåg att det fanns ett stort behov av ett enkelt och billigt fortskaffningsmedel och gav chefskonstruktören Corradino D'Ascanio i uppdrag att skissa på en skoter, en tvåhjuling som länge hade funnits i olika skepnader.

Resultatet blev ett fordon med styre, små hjul och en enkel motor samt en pressad plåtkaross som skyddade förarens ben. Mer behövdes inte. Vespan och blev snabbt en försäljningssuccé som la grunden för senare tiders skotertrender. I dag har den tillverkats i fler än 15 miljoner exemplar och finns i många varianter med olika motorstorlekar.
Störst av dem alla är faktiskt modellerna med en kraftkälla på 250 kubik. Inte mycket, kan tyckas, men det räcker mer än väl för snabba transporter i storstaden. I högre hastigheter tappar motorn däremot orken även om det går att pressa upp bygget i motorvägsfart. Då ylar den lilla maskinen och har inte längre någon acceleration att tala om.

När det går snabbare undan blir också väghållningen ett problem då hela bygget uppför sig både instabilt och svajigt, något som inte blir ett dugg bättre av de underdimensionerade hjulen på bara tolv tum. Här borde Piaggio koncentrerat sig mer på att förnya maskinen i stället för att till varje pris hålla kvar vid de klassiska beståndsdelarna. Jämfört med en motorcykel känns skotern som en vinglig och opålitlig liten leksak. Å andra sidan utgör den sig inte för att vara förmer än vad den är.
Det bekommer förstås inte en vespaentusiast. En sådan tar fasta på att maskinen har moderniserats genom tiderna och faktiskt fått bättre vägegenskaper. Att den numera är försedd med effektiva bromsar och är en klassiskt formgiven legend. En Vespa är nämligen kultförklarad och står som en symbol för frihet, nostalgi och ljuv estetik.
Frågan är bara om det där är värt 55 000 kronor. Själv tycker jag inte det. Men det finns det många andra som gör.

Vespa GTS 250 IE

En instabil liten leksak eller en estetiskt utformad klassiker? Förmodligen bådadera. En Vespa GTS 250ie väcker nämligen många olika känslor.