Triump Scrambler

Triumph har verkligen lyckats med designen. Scrambler ståtar med ett läckert uppdraget avgassystem, en smäcker liten framskärm och en rak limpasadel med vit kant. Den sportiga grussprättar-looken fullbordas av en skaplig markfrigång, relativt grova däck och ett väl tilltaget styre.
Utseendet är direkt hämtat från 60-talet vilket ligger helt i linje med den brittiska fabrikens satsning på retrodesign. Det har dock aldrig funnits någon modell med namnet Scrambler. Så kallades däremot en hel kategori allroundhojar, som såg dagens ljus med Triumph TR5 Trophy 1949, vilket innebar tuffa och snabba maskiner som passade lika bra på asfalt och grus som i terrängen. Under 50- och 60-talet dominerade Triumphs scramblers både ökenrallyn och endurotävlingar och var något av det fräckaste man kunde komma åkandes på.

Med andra ord har nya Scrambler ett yttre som förpliktigar. Därför blir jag nästan lite snopen när motorn via effektljuddämparna bara ger ifrån sig ett ljust knattrande som uppe i fart emellertid ersätts av ett ettrigt morrande. Efter en kort stund på den komfortabla sadeln njuter jag av den bekväma körställningen där man sitter högt med ett brett grepp kring det rejäla styret. Fjädringen är mjuk och följsam och sväljer effektivt vägens ojämnheter samtidigt som bygget är relativt snabbstyrt och trivs bra på smala och kurviga vägar. Det protesterar inte heller vid gruskörning men att ta sig fram i terrängen är ingenting för en Scrambler. För sådana övningar är hojen alldeles för tung.

I övrigt räcker krafterna till för de flesta situationer. Vridmomentet är hyfsat och de 56 hästkrafterna har blivit några fler tack vare öppnare ljuddämpare och ändrad förgasarbestyckning. Det är bara vid ett tillfälle, under omkörningen av en lastbil på 90-väg, som effekten är för liten. Jag kan inte ta mig förbi snabbt nog, tvingas slå av och får invänta ett bättre tillfälle.
Drivkällan är samma luftkylda parallelltwin på 865 kubik som finns i flera modeller från Triumph. Precis som i glidaren Speedmaster är den försedd med en 270-graders vevaxel vilken ger en jämnare vridmomentskurva och färre hästkrafter än veven på 360 grader som sitter i både Thruxton och Bonneville T100. Jämfört med de två sistnämnda är Scramblern slöare och det är en gåta varför man inte valde samma motor för att matcha den spänstiga looken.

Utseendet kan för övrigt bli ännu tuffare med prylar från tillbehörskatalogen. Förutom öppnare ljuddämpare var testexemplaret utrustat med sportiga attribut som hasplåt och fågelpinne, varvräknare och galler för strålkastaren. Där satt också en solosits med pakethållare samt stora ovala tävlingsskyltar - dessa kan även fås med siffrorna 278 vilket var skådespelaren Steve McQueens startnummer, när han på en Triumph ställde upp för USA i 1964 års upplaga av rallyt International Six Days Trial.
Med andra ord gör Triumph allt man kan för att slå mynt av den nostalgiska historien. Och man har lyckats skapa en vansinnigt vacker motorcykel som lämpar sig väl för underhållande turer på kurvig asfalt och odramatiska grusvägar.
Och inte minst för stadskörning där föraren har chansen att verkligen visa upp formgivningen.

Triump Scrambler

Grova däck, uppdragna rör och limpasadel. Retro så det förslår.Med Scrambler har Triumph sneglat tillbaka mot sin egen historia och byggt en utsökt vacker motorcykel.