Test: Toyota RAV 4
En Jeep-wannabee som inte är i närheten av att kännas just som en Jeep, men som ändå är ruggigt kul att köra om man är lomhörd vill säga.
Toyota RAV 4. Rolig körmaskin för många plånböcker. Inget för storfamiljen
Foto: Rolf Hamilton
Förarmiljön är helt okej, enkla och väl fungerande mätare, okej sittkomfort med bra takhöjd. Passagerarplatsen fram finns det heller inget att klaga på, men varken bredden eller djupet på baksätet är något att skryta med.
Undertecknad skickade in familjen i bilen för att testa, med tre yngre manliga modeller i baksätet (2, 4 och 6 år), och med en bilbarnstol därbak började det knorras ganska kvickt. Vågar inte ens tänka tanken hur det skulle låta om brödratrion i stället hade varit 12, 14 och 16 år ...
Något lite går utrymmet faktiskt att påverka därbak. Ett skjutbart säte i djupled, 15 cm, är en bra finess. Men som helhet är utrymmet där bak inget att skryta med. Som en halvgenerös småbil ungefär.
Lastkapaciteten är faktiskt hygglig, mycket bra, låg lasthöjd i bagageluckan och att bakluckan är sidhängd i stället för att lyftas uppåt är bra. Enda abret är att man tvingas lasta in från vänster, och alltså inte kan stå skyddad på trottoaren inne i stan, utan tvingas ut i körbanan i stället.
Att köra då? Jo tack, mycket rolig. Definitivt en bil man kan stå vid rödljusen och gasa lite extra med, och terrängmässigt slog den flera av testbilarna på grund av sin mindre, smidigare utformning. Inne i stan trivs man mycket bra med bilen, lätt att se var den börjar och slutar, och på lant- och skogsvägar som en dröm.
Men drömmen förvandlas snabbt till en mardröm efter några mil på motorväg. Oljudet inne i kupén är kolossalt tröttsamt, och något Toyota borde ha kunnat jobbat mer på att dämpa.
Plus
Sportig, pigg och framåt.
En rolig körmaskin.
Snygg exteriör.
Användarvänlig från förarsynpunkt.
Minus
Passagerarutrymmet bak i snålaste laget.
Oljudet i kupén klart tröttsamt.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!