Test: Suzuki Grand Vitara XL 7
Suzuki Grand Vitara XL.7 hör definitivt inte till de låtsasjeepar som både ser ut som och känns som lite förvuxna personbilar. Den är byggd på en stabil ramkonstruktion och har dessutom inkopplingsbar fyrhjulsdrift och en riktig lågväxel som ger den rätta jeepkänslan.
Suzuki Grand Vitara XL 7. Bakhjulsdriften kan bjuda på överraskningar.
Foto: Rolf Hamilton
Bakhjulsdriften kan bjuda på överraskningar för den som är van vid framhjulsdrift och man önskar att bilen hade något slags antisladdsystem.
Sju sittplatser som mest är svårslagbart i detta familjebussliknande fordon. Att man dessutom kan skjuta andra sittraden bakåt för att öka benutrymmet gör inte saken sämre. Passagerarna i sista stolsraden bör dock vara både små och viga för att över huvud taget ta sig in till sittplatserna.
Med alla sju sittplatser uppfällda blir det inte mycket plats för bagage. Vi uppskattade golvutrymmet bakom sista stolsraden till att motsvara ungefär två stående varuhuskassar. Men med bakstolarna nedfällda får man ett bagageutrymme som i en stor och rymlig kombi. Ryggstöden är fällbara i båda de bakre sätesraderna.
Invändigt har Vitaran förbättrats med bl a nya stolar med längre sittdynor. Den sjusitsiga XL.7:an har dessutom särskilt reglage för bakre klimatanläggningen.
Vitara XL.7 är på det hela taget lättkörd. Backningsmanövrer och fickparkering i stan försvåras något av den långa bussliknande karossen och att sikten bakåt inte är den allra bästa. När man tittar i backspegeln skyms sikten av minst fyra av nackstöden samt en del av det utanpåliggande reservdäcket.
Plus
Underbara terrängegenskaper
Trevlig förarmiljö
Hyggligt drag i motorn
Rymlig
Bekväma säten
Minus
Svårt att ta sig till baksäten
Bullrig i hög fart
Litet bagage-utrymme med alla sätena uppfällda
Mer buss än "jeep"
Förvaringsboxen mellan framstolarna är i vägen.
Så jobbar vi med nyheter