Test: Hyundai Santa Fe 2,4 GLS
Obekväma säten och minimalt benutrymme därbak är den största nackdelen med Hyundai Santa Fe. Annars har den bra drag i motorn och är lätt och rolig att köra. Men den känns som vilken bil som helst och för att bara rymma fem personer är det onödigt mycket bil.
Foto: Rolf Hamilton
Hyundai Santa Fe ser mera snäll än tuff ut med sin bulliga kaross. Handtagen är rejäla och bakluckan ovanligt lätt att öppna och stänga.
Ett plus är att man kan fälla baksätena var för sig. Sätena är textilklädda, men resten av inredningen ser plastig ut.
Reglagen sitter bra till och ratt, stol och ytterbackspeglar är enkla att justera. Det är praktiskt med ett fack i taket för solglasögonen, flera mugghållare och spegel bakom solskärmen även på förarplats. Sikten är bra både framåt och bakåt (nackstödet i mitten därbak är mindre).
Den här bilen är inte gjord för långa människor, inte ens normallånga. För passagerarna där bak är benutrymmet minimalt. Sätena är hårda, korta och obekväma — träsmaken kom efter bara åtta mil. En sån här hög bil är lite svår att tag sig i och ur, inte minst för de provåkande 85-åriga släktingarna. Dessutom blir byxorna smutsiga mot fotstödet när man hasar ur.
De bakre dörrarna är lika välförsedda med fack som de främre. Det finns även gott om andra små förvaringsutrymmen. Däremot är Hyundai Santa Fe ganska kort, så när man fäller fram baksätena får man med nöd och näppe in en stor damcykel.
Den här bilen är lättkörd både i stadstrafik och på landsväg, men den känns onödigt stor i stan och är inget man fickparkerar lätt med. Bortsett från den dåliga sittkomforten är den dock trevlig att köra och bekväm att hantera.
Plus
Hyggligt bagageutrymme
Lättmanövrerad
Tydliga växellägen
Bra instrumentering
Relativt bra sikt bakåt
Fin vägkänsla i styrningen
Minus
Plastig interiör
Spartansk känsla
Korta sittdynor
Obekvämt svankstöd
Charmlös
Ingen lågväxel
Så jobbar vi med nyheter