Lätt, sportig och kraftfull.

Framifrån ser den ut som någon slags amfibie. Eller kanske en haj - med brett bulligt huvud, strålkastarna som ögon och de rundade och avlånga sidokåporna till gälar. Från början känns formgivningen alldeles för klunsig men vinner faktiskt i längden. Den amerikanska tillverkaren har vågat satsa på ett udda utseende, det syns direkt att det är en Buell 1125R som kommer rullande.

Men tyvärr har en hel del småsaker glömts bort. Det är en gåta varför man inte var lika noggrann med detaljer som knappar och reglage, gaffelkronan och de fyrkantiga oljeburkarna på styret. Fula prylar som ser ut att komma från en japansk 80-talsbåge. Och de nedhängande reflexerna över bakhjulet ska vi bara inte tala om.

Men allt är inte bara yta. När startknappen trycks in går den svarta v-twinnen igång och ger ifrån sig ett trevligt morrande genom de dubbla piporna på ljuddämparpaketet under motorn. En vridning på gashandtaget ger rappa tongångar som visar på låg svängmassa. Det är med en viss respekt som jag trampar in ettan och ger mig ut på Hisingen.

Men på låga varvtal uppför sig maskinen snällt och beskedligt och känns mest som en vanlig maskin fast med en hel del vridmoment. Den är lätt och kompakt, väger bara 170 kilo torr, och ståtar med en hjulbas på endast 1 384 millimeter. Körställningen är ovanligt upprätt för ett bygge med sportiga ambitioner och massor av effekt.

Det räcker att gasa på lite grann för att flera av de 146 hästkrafterna ska vakna till liv. Då morrar motorn till på ett skönt vis. När mätarnålen är på väg bort mot rödmarkering vid 10 500 varv brölar den som en tjur och maskinen kastas hänsynslöst framåt över asfalten. Det går vansinnigt fort och den klarar förstås vilken omkörning som helst i ett litet nafs. Så är motorcykeln också försedd med en drivkälla som är både kraftfullare och betydligt modernare än Buells vanliga spis, som härstammar från Harley-Davidsons Sportster. Här snackar vi om en nyutvecklad och vätskekyld 72-graders v-twin, med fyra ventiler per cylinder, som är ett samarbete med den österrikiska konstruktören Rotax.

Chassit är stabilt och på vanligt Buell-manér fungerar aluminiumboxramen också som bensintank. När vägen svänger uppför sig bygget stadigt och betryggande med en rejält tilltagen nedläggningsvinkel. Emellertid upplever jag framgaffeln som väl mjuk och när åttakolvsoket ska gripa om den fälgmonterade bromsskivan uppstår en fördröjning, visserligen bara på en mikrosekund men obehagligt innan man vant sig.
Men Buell 1125R är en rolig, smidig och sportig maskin med en utsökt motor. En modell som fått ett syskon genom den nakna versionen 1125CR.