Hur sitter du egentligen?

KRÖNIKA. Att sitta fint håller på att bli en statusfråga. Det har det kanske alltid varit, förresten. Dyra bilar har aldrig haft tältstolar, som "skrytbilen" Renault 4L. Prestigebilar har inte klädsel som kan tas av och stoppas i tvättmaskinen, som 1980-talets Fiat Panda.
För inte så länge sedan var läderklädsel en tydlig markör om högreståndsmiljö. Numera är det standard eller snudd på obligatoriskt tillval även i ganska enkla bilar. Eljusterade stolar vittnade långt in på 1990-talet om en extravagant bil, men nu har finessen spritt sig långt ned i prisklasserna.
Men både läderklädsel och elmotorer är antagligen ganska billiga grejer att köpa in stora partier av. Dessutom något som bilförsäljarna enkelt kan peka på för att övertyga kunden - "se här vilka fina prylar du kan köpa till för bara 15 000 kronor?!" Jag gissar att det är betydligt dyrare för bilfabrikanten att utveckla och producera det som finns under klädseln: själva stommen och stoppningen. Och som sagt - otacksamt eftersom det inte syns i bilaffären.

Om det är något som avslöjar en biltillverkares ambitioner är det därför stolarna. I Sverige har vi varit bortskämda med att båda våra inhemska tillverkare lagt stor möda på sittandet med säten som dels är bekväma, dels säkra i händelse av en olycka.
Saabs komfortavdelning drevs länge av några eldsjälar som till exempel experimenterade med hur snabbt en gravid kvinna skulle sitta igenom stoppningen - och anpassade konstruktionen efter det. Om Volvo haft omtänksamma entusiaster av det slaget i sitt team vet jag inte, men även deras stolar har hört till världens absolut bekvämaste.
Komfort är något mycket subjektivt, men i Saabs och Volvos stolar verkar folk av alla sorter och storlekar ha kunnat trivas. På senare år tycker åtminstone jag mig ha märkt en försämring. Kanske är det de amerikanska ägarnas "bönräknare" (ekonomer med kostnadsjakt som främsta riktmärke) som varit framgångsrika. Kanske har Saab och Volvo bara insett att det är lönsammare med ytlig grannlåt än gediget grundarbete.
Synd i vilket fall, eftersom stolarna som sagt håller på att bli en statussymbol. BMW och Mercedes hör till de fabrikanter som numera erbjuder rena tv-fåtöljerna med mängder av motoriserade justeringsmöjligheter.

Nyligen testade jag en BMW 5-serie där inte bara ryggstödet, dynan och nackskyddet kunde manövreras elektriskt i alla riktningar. Man kunde dessutom välja hur kraftigt svankstödet ska vara och hur högt eller lågt på ryggen det ska sitta. Sittdynans längd kan justeras, liksom hur hårt ryggstödets sidor ska knipa åt om sittfläsket.
Det var ändå långt ifrån BMW:s mest avancerade stol. I de lyxigare modellserierna erbjuds stolar med massagefunktion av tämligen primitivt slag: kuddar i sittdynan blåses upp och töms under ömsom vänster och ömsom höger skinka. Måhända skönt efter en långsträckt dagsetapp, men en smula skrattretande vid första bekantskapen.

I Mercedes större modeller har massagen tagits till nya höjder. Där går det att finjustera kuddarnas aktivitet i både ryggstöd och dyna. Mjuk och långsam? Hård och snabb? Eller något däremellan? Då har jag förstås inte nämnt att elvärmen i stolarna kan kalibreras efter behag: svag värme mot ryggen och hetare i baken? Eller tvärtom? Ska de inbyggda stolsfläktarna kyla intensivt eller bara svagt i sommarvärmen?
Men klädseln går som sagt inte att köra på 60-gradersprogrammet.