Det första som möter oss när vi kör in till gården är en blankputsad svart Mercedes Benz från 1950, som ställts fram som ett slags rullande vägskylt. Modellen heter 170S, och när jag får åka med en sväng är det som att resa i tidsmaskin. Motorn morrar, det är ryckigt och bullrigt, och man känner tydligt doften från sätenas röda skinnklädsel. Instrumentpanelen är sobert designad i svart och krom, och hela inredningen andas lyxbil. Jag börjar förstå tjusningen med fordon från en tid då bilarna var rena konstverken.
Vi går in i en av de stora byggnaderna där det senaste inköpet står, en Scania-Vabis Typ 1 som byggdes i Södertälje redan 1917. Stig Larsson köpte bilen på en auktion i våras, och den har genomgått en totalrenovering. Trots att den har nästa hundra år på nacken ser den ekerförsedda bilen ut att ha kunnat rulla ut ur fabriken nyligen.
– Den förre ägaren höll på och renoverade den i säkert tjugo år. Det var en efterlängtad känsla när jag äntligen fick tag i den, jag har letat i ganska många år efter den här modellen. Jag tror att en disponent vid namn Axel Lehman i Forsa bruk köpte bilen ny 1917. Det här är ett av fyra exemplar som finns i Sverige, och totalt byggdes 305 stycken. Man sitter förbaskat trångt i förarsätet men den som köpte en sådan här bil hade oftast en chaufför, och där bak sitter man ju bra.
Saker och ting är placerade på lite andra ställen än på moderna bilar. Tanken sitter till exempel strax ovanför motorn och det gör den för att bensinen ska rinna ner i motorn av sig självt, en så kallad falltank. Själva tanklocket sitter direkt på instrumentpanelen, och växelspak och handbroms finner man på utsidan av bilen. Ännu har han inte startat den, visst arbete med det elektriska kvarstår, men Stig Larsson hoppas kunna köra sin Scania-Vabis till veteranbilsträffarna vid Ulva kvarn i sommar.
Själva renoveringsarbetet är en stor del av tjusningen säger han, när jag frågar vad det är som lockar med att fixa till gamla bilar.
– Men jag kan inte förneka att det är trevligt att fälla ner suffletten och åka en sväng en sommardag. Folk stannar och tittar, och många fotograferar. Intresset för gamla fordon har ökat väldigt mycket på senare år.
Han köpte sin första bil, en Dodge från 1939, redan som artonåring. Sedan dess har runt 25 veteranbilar passerat Stigs ägo. I nuläget har han ett femtontal bilar i varierande skick, och många av dem har han renoverat själv. Men att sälja något av de fixade fordonen kommer inte på tal.
– Har man lagt ner så mycket tid på en bil vill man inte göra sig av med den, säger han.
Vad har du för råd till dem som vill börja renovera gamla fordon?
– Försök att hitta ett hyggligt komplett objekt, så att du inte saknar för många delar. Och plocka inte isär allt på en gång, för då får du aldrig ihop det igen. Ta bilder hela tiden och renovera bilen del för del. Räkna med att det kostar tre gånger så mycket som du själv tror, och anlita kunniga hantverkare för att göra det du inte klarar av själv. En annan sak man får komma ihåg är att man ofta får göra om saker flera gånger. I en bil fick jag till exempel plocka ut motorn flera gånger för att få den att starta.
Vilken av bilarna är din favorit?
– Min Mercedes Benz 170V A-cabriolet från 1939, säger han efter att funderat ett tag.
Och efter att ha sett bilen är inte svårt att förstå varför han är så förtjust i den, det är en sportig modell som är vackert lackad i mörkrött och elfenbensvitt.