Håll färgen vid bilköpet
KRÖNIKA. Alla experter på handel med begagnade bilar varnar för udda färger och färgkombinationer. Utgångspunkten är enkel: när bilen en dag ska säljas finns betydligt färre köpare som är intresserade av en nikotingul bil med tomatröd inredning än en bil lackerad i silvermetallic och med svart interiör.
Eric Lund är chefredaktör för tidningen Automobil och skriver i Motor varannan vecka.
Foto:
Därför har vi den trafikmiljö vi förtjänar - det är sällan någon uppmuntrade syn att blicka ut över en bilkö full med gråmetallic, svarta och silverfärgade bilar. Gissningsvis skulle många vilja ha en roligare kulör på sin bil, men väljer något mer slätstruket för att inte riskera att stå med svarte (!) petter när bilen ska avyttras. Till slut blir det en självuppfyllande profetia där ingen törs frångå den gråmulna färgskalan.
Jag brukar tänka på en Mercedes-ägare jag intervjuade för några år sedan. Hans faiblesse var W123-modellen från 1970- och 1980-talen (dåtidens populära taximodell) och den generationen tysk prestigebil såldes inte sällan i de mest märkliga kulörer: morotsorange, broccolipurégrönt och senapsgul för att nämna några. Färgerna blev extra påtagliga eftersom bilarna hade plåtnavkapslar lackerade i samma kulör som karossen.
Denna Mercedes-man hade en teori som gick ut på att med riklig kromutsmyckning - som dåtidens Mersor inte led någon brist på - kunde betydligt skränigare färger användas utan att det såg grällt ut.
Man ska heller inte glömma att färgvalet ofta styrs av mossbelupna konventioner och hjärnspöken. Till exempel att engelska sportbilar alltid ska vara mörkgröna, eller att den enda tänkbara färgen på en Ferrari är röd. Några av de snyggaste Ferrari jag sett har varit blå och ingen bil kan se så glad ut som en Morgan med klarröd lackering. För närvarande kan jag bara komma på en ny bil som jag tycker passar i blyertsgrå stass, nämligen Mazdas lilla sportbil MX-5 Miata.
Som femåring fastnade jag för en mellanblå metallic som Volvo saluförde några år på 1970-talet. Jag kan fortfarande framkalla känslan jag då fick av att se en ny 265 GLE i den färgen. Inte så konstigt kanske att jag valde en mellanblå (så nära jag kunde komma) Volvokombi när det blev min tur att axla manteln som familjetransportör.
Just nu funderar jag emellertid mest över en gammal Porsche som finns till salu hos en firma i Skåne. Den har en brun metallicfärg som nästan skiftar i lila och en genuint nougatbrun inredning. Gissningsvis är inte målgruppen för den bilen särskilt stor - men jag har naturligtvis gått igång på alla tolv cylindrarna?
"Som femåring fastnade jag för en mellanblå metallic som Volvo saluförde några år på 1970-talet. Jag kan fortfarande framkalla känslan jag då fick av att se en ny 265 GLE i den färgen."
Så jobbar vi med nyheter