94-åriga Birgit Wiger-Angner släpper rullatorn en meter från sin BMW 1600 från 1970. Hon lutar sig över motorhuven och stryker lite med handen över lacken. Fotografen uppmanar glatt: Le!
– Jag är ju bedrövad, protesterar hon men lyder ändå.
För drygt 40 år sedan köpte hon och hennes två barn, Jan och Birgitta, var sitt exemplar av den då splitternya BMW 1600 för 17 000 kronor i Vetlanda. Birgits var 
vit, Jans blå och Birgittas beige. Hon tar fram ett fotoalbum och visar en bild på de tre stolta bilägarna en julidag 1970. Några år senare sålde Birgit sin bil och tog över nygifta Birgittas BMW som hade rullat färre mil. Den har hon behållit i alla år och den är också anledningen till att hon inte har någon lust att le. Bilen ska nämligen säljas.
– Jag har ett lite besvärligt knä så jag kan inte köra, säger Birgit som tänker skaffa en eldriven moped på tre hjul i stället.
På bilens rutor sitter flera klistermärken: mot atomkraft och för Montessoriskolor (dottern arbetar på en), fågelskådning och Greenpeace. Bilen rymmer många minnen. Framför ratten ligger en turkos kam beredd, i handskfacket finns en bunt kassettband med Jussi Björling, i baksätet ligger en BMW-filt, en förbandslåda med åtskilliga decennier på nacken och en hästsko som en av Birgits hästar burit.
– För turen, säger hon.
Hon tog körkort redan som 18-åring och har älskat att köra bil sedan dess. Första bilen hon körde på egen hand var pappans bil, en Ford V 8. Men ögonstenen är och har alltid varit BMW: n.
Med den har hon åkt över 30 000 mil. En gång körde hon till dottern som var aupair i England, en annan gång for hon och en väninna på en långresa till London, Edinburgh, Glasgow, Cambridge, Wales och Amsterdam.
– Man kan sitta i den hur många timmar som helst, den är underbar att köra. Och den får alltid uppmärksamhet. Jag brukar ha en massa gubbar runt mig så fort jag parkerar någonstans.