Det har gått 18 år sedan mordet på Fadime Şahindal.
Mordet i januari 2002 gjorde det svårt att blunda för hederskulturen. Fadime hade gått ut i den svenska offentligheten och bland annat talat i riksdagen. Hon mördades dessutom här, och inte utomlands.
Vad kan sägas ha hänt sedan dess?
Samma år som inleddes av mordet var Mariet Ghadimi med och grundade Tris (Tjejers rätt i samhället), där hon numera är verksamhetschef. Vi båda har, jag delvis, vuxit upp i Gottsunda och har rötter i en del av världen där hederskulturen är stark. Medan studenter över hela landet dras till Uppsala för studier sökte sig Ghadimi i stället bort, för att kunna flytta hemifrån. Som tur är återvände hon och utvecklade Tris tillsammans med andra. När hon berättar om verksamheten får jag svårt att hinna anteckna, det är allt från en utbildning för chefer och handläggare på socialförvaltningen, till nya rapporter, projekt och öppna seminarier på stadsbiblioteket.
Parallellt med dessa folkbildande insatser är Tris i direkt kontakt med utsatta för att ta dem till skyddade boenden. En flicka hade nyligen sökt hjälp via sin skola, berättar Ghadimi. När Tris skulle hämta henne hade hon inte ens hunnit ta på sig sin jacka. Så bråttom var det iväg. Flickan visade sig vara född 2002.
"Det har gått 18 år sedan mordet på Fadime och nu hjälper vi ungdomar som föddes då", säger Ghadimi.
Ibland är det lätt att få känslan av att man står och stampar. I samband med flyktingkrisen 2015 placerade många kommuner minderåriga bortgifta flickor under samma tak som sina makar.
Fortfarande kan man läsa domar som håller hederskulturen under armarna. Som när förvaltningsrätten i Växjö för två år sedan inte ville att en syrisk flicka skulle omplaceras enligt lagen om vård av unga. Enligt förvaltningsrätten var flickan "en med svenska mått mätt brådmogen flicka". I domen kunde man även läsa att flickan har "en fast förankring i sin religion och i den kultur som hon är uppväxt i".
I somras uppstod en debatt efter att Skolverket inte ville ta med begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” i läroplanen. Myndigheten motiverade det med risken för att "olika grupper ställs mot varandra". Bland remissvaren kunde man se att även Jämställdhetsmyndigheten delade den uppfattningen.
Med andra ord finns det mycket som bör förbättras. Ghadimi svarar eftertänksamt, när jag frågar om hur hon tycker att utvecklingen sedan Fadime-mordet har varit, att det är "en komplex fråga".
Kunskapen om frågorna är betydligt bättre i dag. Många utsatta och tjänstepersoner hör numera av sig till Tris. Ghadimi säger att hon till exempel blev glad över att Centerpartiet i Uppsala nyligen presenterade en handlingsplan mot hedersförtryck. Samtidigt får det inte bara fastna vid ord och politiska ställningstaganden, flikar hon in. Hedersutsatta bemöts fortfarande väldigt olika när de söker stöd. Inom socialtjänsten finns det också handläggare som får hot i hanteringen av hedersrelaterat våld och förtryck. Arbetsgivaren, kommunerna, måste verkligen ta det här på allvar, säger Ghadimi.
Skolan är förstås väldigt viktig. Snart lanseras "årshjulet", material och hjälpmedel för Uppsalas skolor, som Tris har tagit fram. I Tris rapport UNG018, baserad på svar av över 1000 niondeklassare i Uppsala, svarade två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna att de inte själva helt får bestämma vem de ska gifta sig med.
Såhär 18 år efter Fadime-mordet kan man inte lägre skylla på att man inget vet. Kan vi om ytterligare 18 år titta tillbaka och säga att det också görs tillräckligt?