Idrottsrörelsen är en stor miljöbov

Om drygt en månad presenterar Riksidrottsförbundet och Vägverket en gemensam studie om trafik och idrottsresor.
Och det är inga miljövänliga siffror man har fått fram.
Som en del i studien visar nämligen en enkätundersökning att nästan 75 procent av alla resor inom idrottsrörelsen sker med bil. Dessutom uppskattas det sammanlagda resandet per år uppgå till hela 1 miljard personkilometer.
- Det är ju ingen tvekan om att det sker väldigt mycket transporter i idrottsrörelsen. Ett av de största problemen när det gäller idrott och miljö är just alla skjutsningar till och från träningar och cuper, säger Riksidrottsförbundets Rolf Jönsson, handläggare i undersökningen och fortsätter:
- Men man ska komma ihåg att det handlar om personkilometer och inte faktiska kilometer. Det blir inte så många varv runt jordklotet som man först kanske tror.

Personkilometer eller inte, det står dock klart att idrottsrörelsen står för mycket bilåkande. Och att bilismen påverkar koldioxidutsläppen, och i förlängningen vårt klimat, är det få som tvistar om.
- Vi är ingen miljörörelse, men vi är Sveriges största folkrörelse. Så naturligtvis har även vi ett ansvar för miljön, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson och berättar att förbundet i januari inlett ett samarbete med miljömärket Svanen för att, bland annat, just utbilda föreningarna i miljöfrågor.
- Men jag tror inte att man ska spänna bågen för hårt. Föreningarna bör i stället fråga sig "vad kan vi göra i vardagen?", fortsätter hon.
Samåkning, miljövänligare bilar, tåg vid längre sträckor eller hyra en buss.
Det är åtgärder som landets idrottsföreningar kan vidta för att minska koldioxidutsläppen. Och att barn och ungdomar dessutom utan säkerhetsrisk ska kunna gå eller cykla i anslutning till idrottsanläggningarna är även det något som förbundet vill framhålla.
- Är området säkert behöver föräldrarna kanske inte skjutsa sina barn, säger Rolf Jönsson.

En annan viktig aspekt när det gäller idrottsrörelsens resor är tillgången till kollektivtrafik, något som Upplands idrottsförbunds ordförande - Ingela Andersson Marklund - gärna lyfter fram:
- Våra större anläggningar ligger oftast i närheten av någon skola och då finns det ju tillgång till buss, säger hon och berättar att miljöarbetet bland Upplands föreningar, precis som i landet i stort, ser väldigt olika ut.
- Förbundet har en trafikpolicy och de flesta försöker nog följa den genom att till exempel hyra buss när man ska åka en längre sträcka. Men sen beror det ju på vilket upptagningsområde föreningen har. Kommer idrottare från hela distriktet till en förening blir det naturligtvis mer bilåkande än om alla medlemmar bor i samma område.
Men att dra ner på bilåkandet är inget man gör över en dag.
Vesa-Matti Loiske, högskolelektor i miljövetenskap på Södertörns högskola i Stockholm, menar att prio nummer ett för idrottsrörelsen bör vara att kraftigt begränsa transporterna men att ett sådant projekt inte är lätt att genomföra.
- Vi har byggt in oss i ett enormt koldioxidberoende, säger han men tillägger:
- Fast det är positivt att Riksidrottsförbundet reagerar. Frågan är om det får något genomslag på marken.

Att tänka om seriesystem och cuper för att minimera antalet lag som måste resa långt samt att byta ut flygresor mot tåg är miljövetarens funderingar kring problemet.
Men det är inte bara idrottarnas bilåkning som kan påverka vår miljö. Uppvärmning och belysning av stora idrottsanläggningar, vilka maskiner man använder för underhåll samt energislukande ishallar är även det frågor för framtidens idrottsrörelse.
- Man borde kanske fråga sig om man överhuvudtaget behöver fungerande ishallar när det inte är vinter? Men så ser samhället ut. Alla ska ha tillgång till allt året runt och det blir oerhört energikrävande, avslutar Vesa-Matti Loiske.