Barbro Larsson öppnar dörren till ett prydligt pensionärshem högt upp i centrala Uppsala.
– Nej, nej, ta inte av dig skorna. Vi kan gå in här, trugar hon.
På borden finns virkade dukar och inramade fotografier av barnbarnen, men mer i ögonfallande är byggnationerna av emballage och kartonger.
I tre års tid har Barbro Larsson samlat engångsförpackningar. Hon gör rent dem och ställer dem på höjden. På kökssoffan har hon flera hundra mjölk- och filförpackningar, de är nogsamt lagrade i flera rader.
– Inte kan man förstå att man gör av med så mycket. Det är förskräckligt, säger hon.
Hennes samling kan tyckas en smula excentrisk, men Barbro Larsson sparar förpackningar som en sorts bevis för det hon ogillar. Hon vill visa vilket slöseri som dagens hektiska samhälle bidrar till.
Enligt ny statistik från EU slängde varje svensk i genomsnitt 452 kilo avfall under 2017.
Hon är ingen traditionell miljöaktivist, men hon blir arg av allt onödigt svinn.
– Jag vill få något att ändras. Det går inte att fatta att man kan göra annolunda, men för 60 år sedan levde vi inte så här, säger hon.
Hon visar plastbyttor och plastfolie som bara används en gång, för att frakta championer och vitkål från affären. Det är inget fel på förpackningarna menar hon, men varför har man producerat dem bara för att användas vid ett tillfälle?
En del av materialet återvinns förstås. Men när det gäller plast gick endast 40 procent av allt insamlat material att återvinna 2017, enligt Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Drygt 95 procent av tidningarna gick till nytt material. För glas är andelen 93 procent, för metall 81 procent och för kartonger 80 procent. Men Barbro Larsson är inte intresserad av storskalig återvinning.
– Jag vet att det finns återvinning, men vad kostar inte det? säger hon.
Det hon vill visa på är ett större problem, att de flesta kastar användbara förpackningar som det inte är något fel på, utan att ens reflektera över resursslöseriet.
– Det blir bara värre och värre. Det är inte fråga om att kunna laga saker nu för tiden. Vi måste förhindra den här utvecklingen och det fort, säger hon.
Hennes man passerar förbi. Han har en glad glimt i ögat, men är inte så intresserad av att vara med i tidningen. Han har inte svårt att slänga saker. Men det är svårt för Barbro. Jag undrar varför, men då vill hon vända på frågan.
– Varför ska vi ha massa saker som vi inte behöver?