Tillbaka på brottsplatsen. För dokusåpakändisen, politikern och affärsmannen Jan Emanuel Johansson är det bokstavligt talat sant.
– Här torskade jag på skadegörelse första gången. Jag var åtta år och slog sönder fönstren på dagiset. Det var första kontakten med sociala myndigheter.
Vi står på Jenny Linds väg i Gottsunda, intill det hus han hade som adress i flera år. På brevinkastet är hans klotter kvar. Det är riktat till en flicka som gick till en annan pojke. Först har han skrivit att hon är söt, men det har han strukit över. I stället står att hon är CP och ful.
– Det är ju bitterheten definierad. Tänk att ingen har tagit bort det här efter alla år. Det står ju med blyerts! Det säger något om fastighetsskötseln i det här området, konstaterar han med ett skratt.
Avståndet känns stort mellan den stökiga och fattiga barndomen på Jenny Linds väg följt av tonårstiden i kriminella gänget Gottsunda rude boys, till i dag, när han nyligen gjort sin tredje stora försäljning av sina vårdbolag och är god för så många hundratals miljoner att han kallar sig själv för "grisrik" och kan unna sig de lyxbilar, motorcyklar och båtar han vill. Men så stort är det inte, tycker han själv.
– Jag är en fattig man med väldigt mycket pengar. Jag är nyrik, det värsta de rika släkterna vet. Och jag tycker fortfarande att det är så satans kul att provocera.
Under den iögonfallande lyxiga, muskliga och brunbrända ytan finns karaktärsdragen kvar. Som att han är olydig. I april slog tillståndsenheten på Inspektionen för vård och omsorg, IVO, fast att han har "bristande kunskap om lagar och föreskrifter eller bristande vilja och förmåga att följa dessa." Därmed ansåg IVO att han inte är lämplig för att öppna och driva hem för vård och boende för ungdomar, så kallade HVB-hem. Det är den typen av verksamheter som Jan Emanuel Johansson har gjort sig sin förmögenhet på.
Bakgrunden var en tillståndsansökan från det Jan Emanuel Johansson-ägda bolaget Hoppetgruppen AB om att öppna ett HVB-hem i Östervåla. Skälet till olämplighetsförklaringen var att Hoppetgruppen drivit den här typen av hem utan tillstånd, något IVO markerade emot under 2016.
Hur kunde det bli så här?
– IVO är förmodligen Europas sämsta myndighet. Jag ska förklara varför, säger Jan Emanuel Johansson.
Det märks att han har varit riksdagspolitiker. Han är retoriskt skicklig, argumenterar metodiskt, ibland med en överlägset raljant ton, inte utan talang för skådespeleri och känsla för humor. Han riktar sig direkt mot mig och fotografen, tittar oss intensivt i ögonen och ber oss att säga ifrån om vi tycker annorlunda. Om det är en ärlig eller skenbar öppning för att låta sig övertygas av någon annans åsikt är oklart.
En av hans argaste kritiker, en granne till ett HVB-hem i Börje utanför Uppsala som brändes ned av en sedermera dömd ungdom på hemmet, säger till mig innan intervjun: "Akta dig, det är nästan så att man tror på honom när han börjar prata." Hans konflikt med grannen har lett till stora artiklar i kvällspressen, men Jan Emanuel Johansson avfärdar henne som stollig och arg redan innan han hade intressen i byn.
Men de har en sak gemensamt. Kritiken mot myndigheten IVO. Men medan grannen tycker att de är fega och svaga som inte lyckas sätta dit giriga skojare som Jan Emanuel Johansson, tycker han att IVO är paragrafryttare som inte sätter självklara behov främst.
– Det intressanta är att IVO i praktiken säger till mig: "Du lyder inte!". Mitt svar är: "Jajemän, jag lyder inte, för vi befann oss i en situation som till och med i regeringsförklaringen pekades ut som oerhört allvarlig."
Han syftar på flyktinghösten 2015 och tiden därefter och beskriver hur svenska gymnastiksalar fick användas som akutboenden.
– Kommunerna ringde sönder min telefon och skrev desperat till mig på Facebook och frågade om jag kunde ta emot.
Enligt Jan Emanuel Johansson var placeringar på HVB-hem under flyktingkrisen att sikta för högt och dyrt. De flesta som kom var friska, skötsamma, vana att ta vuxenansvar och behövde framförallt få hjälp med integration, en aktiv fritid och ett arbete, menar han. Hoppetgruppens akutlösning var så kallade elevhem. Kostnaden skulle enligt Jan Emanuel Johansson vision vara 650 kronor per boende och dygn, istället för ett par tusen kronor på ett HVB.
– Vi var helt öppna med det och skickade ut pressmeddelanden. Och så kommer IVO och säger att vi inte har tillstånd. Men det var ju inte HVB-hem det var frågan om. Jag åkte dit och sa: ”Ni har fel, jag har rätt. Myndigheter är en del av statsapparaten och ska hjälpa folket. Jag är folket, ni är myndigheten”.
För att verkligen visa hur upprörd han var när han mötte myndighetens tjänstemän gör han en grov gest mot undertecknad och mot fotografen. Han pekar finger, gör fuck youtecknet, mot oss där på fiket mitt i Gottsunda centrum.
Men elevhem finns väl inte som form för boende?
– Jo, men IVO bestämde att de inte får bebos av ickesvenskar. De valde systemet före människan, fast de såg vad som egentligen behövdes. Jag valde verkligheten och människan före systemet.
Att nyanlända ungdomar kom att placeras i olämpliga miljöer, enligt Jan Emanuel Johansson på grund av IVO:s fyrkantighet, beskriver han som det största integrationsmisslyckandet i historien.
– Vi lät unga friska och driftiga personer bli socialt smittade. Det går fort att göra någon sjuk. Se vad som hände vid Resecentrum i Uppsala med afghanska killar som började knarka.
IVO är inte de enda Jan Emanuel Johansson är arg på. Även medierna har svikit sin plikt, att gå på djupet och ge saklig information, menar han.
– Ni har lika fel som IVO. Ingen jävel har velat lyssna och man har på förhand bestämt sig för vem som är god och vem som är ond.
Hans affärer och förmögenhet är omskrivna och det har varit stora och svarta rubriker. Turerna i domstolen med en fällande dom efter affärer på Gotland var förstås inget som undgick journalisterna.
– Det är alltid samma löpsedlar i kvällspressen. Jag har sparat dem och gjort en liten film av dem.
Även i UNT är Jan Emanuel Johansson flitigt omskriven, allt sedan de första politiska initiativen i Norrtälje på 90-talet, över kändisskapet i tv-såpan Robinson och tiden i riksdagen, till nutiden som affärsman och stora förtjänster. Flera gånger har vi skrivit om Hoppetgruppens vinstmarginaler, långt över branschsnittet. Men det är inget konstigt med dem, menar han.
– I Norge kan det vara krav i en upphandling på 15 procents marginal för att verksamheten ska ses som seriös.
Men du har ju tjänat väldigt mycket pengar på det här?
– Ja, jag har mycket pengar. Men det är inte höga vinstmarginaler som gjort mig rik, utan det jag sålt.
Han har gjort försäljningar av sina bolag i tre planerade steg, det senaste tidigare i år för en summa han inte vill berätta om. Köparen är en tidigare affärskompanjon. En tidigare försäljning gav enligt medieuppgifter Jan Emanuel Johansson 250 miljoner kronor. Efter den försäljningen trodde han att han skulle bli helgonförklarad i Sverige. Han tog nämligen hem pengarna från Storbritannien där försäljningen skedde och betalade skatt på hemmaplan.
– Jag kunde ha hittat en ö i Engelska kanalen med förmånliga skattevillkor. Men det gjorde jag inte. Ändå blev rubrikerna i stil med "Jan Emanuel grisrik på skattebetalarnas bekostnad."
Att han har skott sig på Sverige och skattebetalarnas tycker han är nonsens. I själva verket är det tvärtom.
– Jag har gjort knegare av ligister och fått många människor att sluta knarka och begå brott. Sverige har bara tjänat på mig.
Jan Emanuel har blivit en rikskändis. Och han vet att han har medierna att tacka för det. Tiden på Robinsonön beskriver han som en "sell out" för att bli känd och komma in i riksdagen. Det lyckades. Men mediebevakningen av framgångsrika kändisar har en egen logik, menar han. Först är man succéhistoria. Men till sist slår man i taket.
– Då blir det åt helvetejournalistik och skandalrubriker. Medierna vill sälja på ditt namn, ni är inte intresserade av helheten. Fråga Carola eller Mikael Persbrandt.
Själen har fått sin valkar av alla svarta rubriker, säger han.
Men beror inte rubrikerna på att du ses som girig? Är du girig?
– Ja, det sägs om mig och det kan stämma. Alla som har varit fattiga har en brinnande längtan därifrån. Hela min släkt var fattig. Visst hade jag kunnat skänka min förmögenhet till Röda korset, men jag har istället uppfyllt min längtan. Och så visar jag upp det hela tiden, för att jag vet att det provocerar. Jag vill få folk att reflektera och utmana förutfattade meningar.
Men det är inte alla som provoceras av hans liv i lyx. På hemmaplan i Gottsunda är han en hjälte och en gammal bekant. Här känner han sig trygg och välkommen, säger han. Att det är sant blir vi snabbt varse. Vi hinner inte ta många steg på vägen mot hans tremiljoners Rolls Royce på Gottsunda centrums parkering innan ett helt gäng med unga killar flockats runt honom, som bin runt honung.
– Du är Jan Emanuel, va, säger någon med viss upphetsning.
– Vi är Gottsundabarn precis som du, säger en annan.
– Hur blir man klar i det här landet, frågar en tredje och verkar med "klar" mena en position där man inte längre behöver oroa sig för något, inte minst ekonomiskt.
Jan Emanuel svarar alla.
– Man får kriga, hitta något att sälja, något som växer. Men det kan vara tufft när man får betala mer än hälften i skatt, säger han.
– Du har bara 9 000 följare på Insta, jag dubblar dina följare, säger en ung kille stolt.
Det blir diskussioner om häkten, LVU och kåken.
– Det är en bra grej att ha varit där, jag är helt övertygad om att det är ärren man lär sig av, säger Jan Emanuel.
Ni ser honom som en förebild, frågar jag ut i hopen.
– Ja, det är skönt att se att man kan lyckas, man får hopp, svarar han som undrar hur man blir klar med sitt liv i Sverige.
Jan Emanuel börjar berätta om de omskrivna så kallade ligistresorna till Västindien som han och kompisar från Gottsunda fick åka på, som en av socialtjänsten beslutad insats mot ett liv kraftigt på glid.
– Men det blev ju inget, vi slog ju sönder båten.
Skratt från hopen.
Koketterar du inte med ganska dåligt beteende nu, flikar jag in?
– De satte de mest kriminella tillsammans på en båt och trodde att det skulle bli bra. Vi visade dem att det var helt fel väg att gå. Att det blev kaos var verkligen inget konstigt. Vad vi behövde var jobb, utbildning, en inriktning - inte belöning.
I en 35-sidig tråd på det vildvuxna nätforumet Flashback märks splittringen som Jan Emanuel Johansson skapar. Vissa hatar, andra hyllar. Det första inlägget 2006 handlar om en riksdagsmotion han lagt, vilken väcker signaturen Ignatius avsky. Ignatius uppmanar alla Flashbacks läsare att bidra till en "massmedial schavottering av denne hästsvansförsedde bedragare". Sedan dess har debatten rasat i forumet.
I det senaste inlägget från augusti i år försöker signaturen Adonis tysta en kritiker som beskrivit Jan Emanuel Johansson som "en korrupt sosse som blåser skattebetalare". Adonis skriver att vägen till framgång varken kantas av etik eller moral utan av ren och skär ambition. " Skillnaden mellan de som vågar och de som inte vågar är en Dacia på avbetalning eller en cashad Rolls Royce. Hehe."
– Det här är bekymret med mig, jag går inte att placera in, säger Jan Emanuel Johansson om känslorna han vållar.
Är du klar med ditt liv, som killen vid Gottsunda centrum uttryckte det?
– Ja, ekonomiskt. Men pengar är inte det viktigaste, det är inte det som driver mig.
Vad är det då?
– Jag är besviken på systemen. Grunden för mig är att kämpa mot orättvisa. Det var därför jag engagerade mig politiskt. Och nu när jag sålt mina bolag känner jag en jävla frihet. Jag är ett politiskt djur och kommer fortsätta reagera mot saker jag ser är fel, som att vi inte tog hand om en hel generation flyktingar.
Gottsunda sitter fast i själen, likt en kroppsdel på Jan Emanuels kropp, säger han när vi åker genom stadsdelen i Rolls Roycen. Men med sin senaste bolagsförsäljning lämnar affärsmannen Jan Emanuel Johansson nu Uppsalaregionen.Han är intresserad av Latinamerika och har ekonomiska intressen i Cuba och befinner sig just nu i Colombia i jakt på nya objekt att investera i.
Vad har åren i rampljuset gjort med dig?
– Förr var jag rädd. Men i dag är jag fullständigt orädd. Skriver du dåligt om mig nu, ja, fuck it. Vem bryr sig?