– Det är väldigt inne att prata om medberoende just nu, vilket är positivt.
Det säger Ing- Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting, en av föredragshållarna på U- FOLD: s (Forum för forskning om läkemedels- och drogberoende) höstseminarium på Uppsala universitet tisdag 7 oktober. Seminariet gästas även av Sanna Lundell och Ann Söderlund, som gjort SVT: s dokumentärserie Djävulsdansen. Förhoppningen är att öka medvetenheten kring vad medberoende innebär, säger Ing-Marie Wieselgren.
– Den som lever nära en missbrukare eller person med psykisk ohälsa känner ofta skuld och skam.
Medberoende är enligt Ing-Marie Wieselgren att ständigt anpassa sig efter en anhörig för att få livet att fungera. Genom att skyla över, förneka eller kompensera för personens problematik blir man själv en del i den. Det kan handla om att göra allt för att undvika situationer som får ens partner att ta till flaskan, hitta på ursäkter för omvärlden eller rusa hem från skolan för att kolla sin förälder. De egna behoven hamnar på undantag och när man ändå inte räcker till kommer skuldkänslorna. Även den som lider av beroende eller psykisk ohälsa känner ofta skuld inför sin omgivning, så det blir en ond cirkel.
– Därför är det jätteviktigt med lättillgänglig information hos kommuner och landsting om det stöd man kan få som anhörig. Vården och omsorgen borde alltid fråga personer som söker hjälp för beroende eller psykisk ohälsa om de har anhöriga, för att kunna fånga upp dem.
Vägen ut ur den onda cirkeln är enligt Ing-Marie Wieselgren att våga prata om problemen.
– Som medberoende känner man sig lätt väldigt ensam. Först när man bryter tystnaden kan man inse att man inte är det.
Förutom att den medberoendes egen funktionsförmåga påverkas negativt, leder beteendet till att den anhöriga får svårare att söka hjälp.
– Genom att undvika problem fördröjer man den akuta krisen som kan göra att den som har beroendet eller den psykiska ohälsan tvingas till förändring.