Tillbaka till 60-talet
Just nu råder en vurm för 1960-talet inom svensk film. Men vad åt folk på den tiden? Då, när protest och modern var slagord och förändringarna avlöste varandra. Plasten var framtiden och söndagssteken var borgerligt tjafs.
— Till dessert serverades ofta kräm eller om det skulle vara riktigt fint konserverade päron med vispgrädde och hallon i gropen, säger Christina Fjellström, professor i hushållsvetenskap, Uppsala universitet.
Hon minns sin skollunch på Sunnerstaskolan från 1960-talet. På lördagarna fick eleverna varm korv. Det var extra festligt.
Till vardags blev det två stycken limpsmörgåsar med kalla stuvningar på. Den ena kunde bestå av fisk och den andra av spenat. Stuvningen var smaksatt med lite socker.
Kalops, dillkött, laxpudding och kåldolmar var vardagsmat, liksom klappgröt till efterrätt.
— Men 1960-talet en brytningstid, säger Kurt Genrup, professor i etnologi med mat som specialitet vid Umeå universitet.
— Söndagssteken representerade den gamla smaken. Ett borgerligt tjafs, som vi lämnade bakom oss. Broilern blev den nya festmaten. Den sågs som modern, som en fläkt av den nya världen. Fast jag minns den mest som cellulosaklumpar.
Modern var ordet i tiden, plasten var materialet och slagordet löd:
"Köp, slit och släng".
Det kokta blev stekt på 60-talet. Så moderniserades varmkorven i gatuköken.
— Nytt var också stekt rödspätta med mandelspån och hackad persika. Och så gjorde man varma mackor i ugnen med skinka, ost och ananas, säger Christina Fjellström.
Till jul åt hon clementiner och på restauranger kunde maten heta Piccata milanese eller black & white. Kurt Genrup minns att hälsan var på tapeten.
— Fläskkotletterna hade en rand av fett — mycket större än i dag — men den skar vi bort, säger han.
Men den stora förändringen var att den utländska maten fick sitt genombrott.
Paradoxalt nog gjorde den utländska maten att vi fick ett svenskt kök på 1960-talet.
— Intresset för utländsk mat var explosivt på 1960-talet. Världen hade kommit närmare på grund av ökat resande och gästarbetare som bodde här, säger historikern Jonathan Metzger, som skrivit I köttbullslandet, en avhandling om svenskt och utländskt i vår matkultur.
Först bestod den utländska maten av kryddsvaga anrättningar, det var under 1950-talet. Rätterna var anpassade till svenska smaklökar och till utbudet i affärerna.
— Vi skulle skratta åt den i dag.
Man undvek vitlök och trodde till exempel att man fick ont i magen av olja, säger Jonathan Metzger.
Först på 1960-talet skulle den utländska maten smaka som sitt ursprung. Men då uppstod en rädsla för vad som skulle hända med den inhemska maten. Skulle den förlora sin identitet? Krögarlegenden Tore Wretman tog sig an bevarandeuppgiften.
— Han började kalla vissa rätter genuint svenska. Ofta handlade det om de med ett regionalt ursprung, som laxpudding, sillbullar, säger Jonathan Metzger.
Medan sådant som skomakarlåda och wienerschnitzel inte ansågs svenska av densamme Wretman.
— Vissa val var godtyckliga. Men hans insats skapade det goda svenska köket. Innan dess hade det varit negativt att kalla någon mat för svensk.
Vurmen för den utländska maten märktes i en kokboksboom, mycket var franskt och kinesiskt. Det var under 1960-talet som de allra första kinakrogarna kom till Sverige. Liksom pizzeriorna. Legenden säger att var krögare Bengt Wedholm som startade den första pizzerian i Sverige. Året var 1968 och restaurangen hette Östergök i Stockholm.
Dit åkte Uppsalaprofessorn, Christina Fjellström med ett kompisgäng från Katedralskolan året därpå.
— Det var inne. Jag minns så väl de fyrkantiga marmorborden och hur de stora tallrikarna slamrade, säger hon.
Vad åt ni?
— Tja, kan det ha varit Margsrita eller Calzone.
Bordskicket blev enklare på 60-talet, det var protestens decennium, och när tv:n anlände till de svenska hemmen började familjer äta vid soffbordet.
Tv-kannan var ny. Precis som snacksen, som alla hade ett gemensamt — de var salta.
Så jobbar vi med nyheter