"Kalkoner är ganska korkade"
För fågelfarmare Jenny Lundgren är det hektisk högsäsong just nu. Så här års vill många restauranger ha fågel på sin höstmeny. Och larmen om fågelinfluensan tidigare i år gjorde också att hennes verksamhet fick ett uppsving.
Foto: Nina Leijonhufvud
Två gånger har vi skjutit upp intervjun för att hon inte haft tid. Men i dag har hon lyckats hitta en kvinna som hjälper till i slakteriet som ligger i Västerås.
Uppfödningen har Jenny Lundgren hemma på Hagby gård strax utanför Enköping. Runt 350 kalkoner kacklar och kuttrar i stallet. Efter köldknäppen i förra veckan fick de flytta inomhus. Till dess har de gått ute i hagen. Jenny Lundgren beskriver dem som stora vita snöbollar och de brukar väcka uppmärksamhet bland folk som passerar för första gången.
Kalkoner är rätt stora fåglar. Hennes allra största vägde 22 kilo medan 18 kilo är mera normalvikt.
Kalkoner är svårflirtade
För att få dem att gå ut ur stallet lockar hon dem med vete i en hink och pekar med armen. Men kalkonerna är svårflörtade, det verkar som om de helst vill stanna inne med flocken. Så plötsligt tar en av de mindre hannarna ett vågat skutt över den gula vattenslangen som ligger på marken och då följer flera kalkoner efter.
Är de trevliga djur?
-Tja. Det finns inga dumma djur men kalkoner är ganska korkade, säger hennes man Sven-Åke Lundgren och förklarar att de springer lite hursomhelst, medan gäss är annorlunda. De blir rätt tama om man håller på med dem.
Jenny Lundgren har fött upp gäss också. Just nu finna här bara tre stycken. De är mera till husbehov och vankar omkring som vakthundar.
- Jag har kommit till en punkt när jag har så mycket leveranser att jag har svårt att hinna med gässuppfödning och måste därför prioritera, säger Jenny Lundgren.
Hon samarbetar med två andra uppfödare som är hennes underleverantörer. En tredje är på gång. Det är slakteriet som tar den mesta av hennes arbetstid och hon levererar fågelkött både naturell och förädlat till gourmetrestauranger i Stockholmstrakten men även till butiker och privatpersoner.
Innan familjen flyttade till Tillinge utanför Enköping för sju år sedan dess bodde de i ett äldre villaområde i Nacka.
- Där födde vi upp fåglar mer som hobby. Då hade varje fågel ett namn. Vi har även haft lamm, gris och nöt, men fåglarna är mera behändiga att hantera och så är de vackra att titta på, säger Jenny Lundgren.
Lärde sig slakta
Efter fjärde barnet började hon fundera över vad hon skulle ägna sig åt. Hon köpte ett slakteri och lärde sig hantverket att slakta.
- Då var jag blåögd men nu har jag bruna ögon, säger hon tittar på mig med fast, mörk blick.
Den mening som jag hört många andra uppfödare säga dyker upp i huvudet: "Det går inte att driva eget gårdsslakteri. "
- Nej, så är det, säger Jenny Lundgren. Hade jag vetat det jag vet i dag, är det tveksamt om jag gett mig in i branschen.
Men nu har hon lärt sig vilka hårda krav som ställs på ett slakteri. Och att lagarna, som är anpassade efter storskalig industriell produktion, är desamma även för ett litet gårdsslakteri, hur märkliga konsekvenserna än kan bli.
Det är kanske lite som när larmen om fågelinfluensan kom. Det rimliga vore att tro vore då att efterfrågan på hennes fåglar skulle ha minskat men det blev precis tvärtom.
- Jag tror att kunderna ville ha den lilla gårdens trygghet, de vill veta varifrån fåglarna kom för att känna sig säkra, säger hon, vars nästa steg är att få sin verksamhet EU-certifierad som ekologisk.
Så jobbar vi med nyheter