Kakao - men inte choklad

Förmodligen har kakaofrukten inspirerat till en eller annan skräckfilm. När den avlånga frukten huggs itu med en stor machete är det första man ser en vit, slemaktig massa med mörka frön inuti. Men smaken på den halvsega massan påminner om mango, och det inuti är de dyrbara kakaobönorna. Som varken smakar särskilt illa eller särskilt gott - eller särskilt mycket som choklad.
Precis som allt annat - inklusive lastbilen - har vi anlänt till Chuao med en liten båt. Byn ligger inklämd mellan berg och regnskog på Venezuelas nordkust. Först åker man elva mil på motorväg från Caracas till Maracay, sedan två timmar på en slingrig och åksjukeframkallande väg genom nationalparken Henri Pittier. Till sist en halvtimmes båttur från den större och mer turistbesökta orten Choroni.

Vid en första anblick är Puerto Chuao ett typiskt paradis. En lång, buktande sandstrand, kokospalmer, pelikaner, en fiskare som bjuder ut sin pinfärska tonfisk. Men byn Chuao grundades på 1500-talet av spanska slavägare, och befolkningen är ättlingar till afrikanska slavar. Plantagen har vandrat genom händerna på jesuiter och venezuelanska storgodsägare, men nu drivs den av kooperativet Chuao Impresa Campesina, Chuaos farmarbetarföretag.
Mellan hamnen och byn ligger kakaoplantagen på ungefär 200 hektar. Knappt fem kilometer är det att gå, men det blir många stopp på vägen. En lustig frukt, en illgul fågel, floden med småfisk eller ett fint kakaoträd fångar snabbt uppmärksamheten.
Skuggan ger välkommen svalka i värmen, och det är lätt att förstå varför venezuelanerna håller sig till kakao och inte förstår européernas faiblesse för choklad. Den skulle ju ändå smälta här.
Plantagen, där det även växer bananer, mango och brödfrukt för att skydda de ömtåliga kakoträden, är tom den här dagen. Det är karneval i Sydamerika, så det är inte många som jobbar. Annars sköts plantagen på gammalt sätt. Männen ansvarar för bevattning och ogräsrensning, kvinnorna tar hand om kakaobönorna. Man skördar för hand, för att inte skada blommorna. Kakaon i Chuao är av den finaste sorten, criollo, och räknas bland de bästa i världen.

Efter att ha smakat på en krämig chokladtårta hamnar vi hemma hos Vicenta och Rubén Gamez-Herrera. På bordet sprider en stor låda med rostade och krossade kakaobönor sin doft. Smaken är bitter till en början, men det går snabbt att förstå varför det ses som en delikatess. En tur i kakaoland öppnar ögonen för att kakao är minst lika intressant som choklad.
Vi bjuds också på kakaolikör, kakaobål och en snabbpudding gjort med kondenserad mjölk, socker och kakaomassa.
- Det är bara att röra, röra, röra! förklarar Vicenta Gamez-Herrera.
Hon har jobbat med kakao i 15 år. Cueva de cacao, kakaogrottan, säljer sina hemmagjorda produkter till turister. Hon skrattar när jag frågar om hon äter mycket kakao och vad som är godast.
- Bål, likör, quesillo, pudding, tårtor, jag gillar allt!
När kakaofrukterna plockats lägger byns kvinnor bönorna i stora trätråg där de får jäsa i ett par dagar. Fermentationen är mycket viktig för att utveckla aromen. Sedan läggs bönorna ut på torget framför 1700-talskyrkan för att torka i solen i ungefär två veckor. Först då börjar de lukta som choklad. Torget är tomt, men kakaodoften känns genom fönsterspringorna från det lagerhus där bönorna förvaras under bananblad.

Chuao har ansökt om att hamna på Unescos världsarvslista. Byn har kvar sitt koloniala utseende, med låga och färgglada hus. Barnen som leker på gatan ägnar knappt turisterna en blick. På biblioteket har de fått tillgång till dator och internet, och byn har rustats upp de senare åren. Utflyttningen har varit och är fortfarande stor, men sedan år 2000 säljs alla kollektivets bönor till samma företag, Amedei från Italien. När Alessio Tessieri förhandlade med byn om ensamrätt höjde han priset på råvaran, och såg också till att hans medarbetare skulle finnas på plats för att höja produktivitet och kvalitet. Nyligen har kontraktet förlängts med ytterligare fem år.
På 1700-talet var Venezuela världens största kakaoproducent. På 1900-talet konkurrerades de ut av billigare afrikanska bönor. Men nu satsar venezuelanerna igen - och världens finsmakare har all anledning att vara tacksamma.

Kakao - men inte choklad

Venezuela har ingen chokladkultur - men en stor kakaokultur.Det är inte så konstigt när det är 30 grader varmt och allt smälter. UNT har besökt den lilla byn Chuao där världens kanske finaste kakaobönor odlas.