Efterlängtad fest med jäst fisk
Torsdag 20 augusti skulle det ha varit surströmmingspremiär om det hade funnits någon. Vid den här tiden samlas alltid ett gäng anställda på Enköpings garnison för att äta en efterlängtad surströmmingslunch. Men är det verkligen så gott?
Rickard Lindqvist och John Zettergren avnjuter en surströmmingslunch på Enköpings garnison.
Foto: Oscar Segerström
Alla är rörande överens: Det är som med mögliga ostar. Lukt och smak har inget med varann att göra.
Det är hela surströmmingar som ska serveras. Huvudet är borta men rommen hos honorna finns kvar.
Stämningen är uppsluppen och alla tycks vara på extra gott humör. När den första plåtburken öppnas hörs en lättnadens suck hos Hans Einarsson, teknisk officer, som började äta surströmming först i vuxen ålder.
- Eftersom jag gillar surströmming har jag inget emot doften. Tvärtom vattnas det i munnen när jag känner ångorna. Det doftar syrligt och gott.
Värnpliktshandläggaren Anna Malm, som ätit den syrade fisken sedan barnsben, instämmer:
- Ja, nu rinner snålvattnet till. Det är den enda maträtten som får mig att känna mig så här förväntansfull.
Vi lägger märke till att det bubblar ur burken, vilket betyder att jäsprocessen fortfarande är i gång. Läskigt? Nej, tvärtom, tycker Per-Ivar Trostemo och säger att det ska vara så. Ju mer bubbel desto mer smak.
Regementets tradition att samlas kring en surströmmningslunch har många år på nacken. Det rör sig om minst 20 år.
Samtliga av de cirka 440 anställda är välkomna. På senare år har även de värnpliktiga bjudits in men nyrekryteringen är mycket liten. Det är oftast samma skara surströmmingsälskare som samlas.
- Vi brukar vara runt 10-20 personer. I fjol kom en värnpliktig och testade. Han avslöjade inte vad han tyckte men innan han gick sa han "Nu har jag i alla fall testat", berättar Hans Einarsson.
Det börjar bli dags att sätta sig kring långbordet ute på gräsmattan. Maten avnjuts utomhus, vilket gör att lukten inte sätter sig i kläderna. Dessvärre börjar mindre populära matgäster - flugor - att surra kring tallrikarna.
- Jag vill ha tomat och gräddfil som tillbehör, säger Per-Ivar Trostemo och börjar rensa en romstinn hona.
- Låt skinnet vara kvar, det andra är för amatörer, säger Hans Einarsson i en skämtsam ton.
Anna Malm berättar att det finns många sätt att äta surströmming på. I klämma, på tunnbröd, eller upplagd på en tallrik. Om man äter rikligt med gräddfil till neutraliseras smakerna.
Hans Einarsson, som kan "äta hur mycket som helst", anser att det finns ingen gråzon när det gäller surströmming. Det är antingen eller. Antingen älskar man smaken. Eller så mår man illa vid första tuggan.
- Men har du en positiv attityd från början brukar de flesta vänja sig efter ett par tre gånger.
Vant sig, det har kanske Rickard Lundquist gjort nästa år. Han är modig nog att testa för första gången och tycker att det smakar "annorlunda men lite som saltad ansjovis". Han nöjer sig dock med en klämma, modell mindre.
För säkerhets skull har han också haft med sig en matlåda i reserv.
Så jobbar vi med nyheter