"Äntligen" har jag ätit surströmming
KRÖNIKA. Äntligen har jag ätit surströmming för första gången i mitt liv. Med "äntligen" menar jag att det känns stort att ha testat en maträtt som blivit både hyllad och häcklad genom historien, skriver UNT:s Anna Hellberg.
Anna Hellberg hugger modigt in på sin livs första surströmmingsklämma.
Foto: Oscar Segerström
Vid surströmmingsbordet följer de redan frälsta mina tuggor med intresse. Den första tuggan är bäst. Jag känner den syrliga, lite pikanta smaken. Andra tuggan är okej. Sen vill jag inget mer men tar en tugga till av ren artighet.
Det blev alltså tre tuggor av en klämma fylld med urbenad firre, en massa potatis, gräddfil och råriven lök. Gräddfilen var godast.
Efter denna provsmakning beundrar jag surströmmingsfantasterna. De måste ha väldigt utvecklade smaklökar för att kunna uppskatta denna alltigenom starka smaksensation.
Men så saknar jag förmodligen smaklökar ämnade för surströmming. Jag önskar att jag hade det. Mattraditioner är så mycket mer än själva maten. Det är ett sätt att umgås, det är socialt och för människor samman.
Jag är svårövertalad men intalar mig själv att det går bättre vid andra eller tredje försöket. Har jag tur har mina smaklökar kanske mognat till nästa år.
Så jobbar vi med nyheter