Det hann bli inte bara ett utan många tack till bygdens trofasta församlingsmedlemmar, goda grannar och välsjungande Marma Damkör. Samt till engagerade ortsbor som genom åren kämpat tillsammans för att upprätthålla samhällsservice och få till stånd hållplatser för det uppskattade Upptåget.
Det varmer än en tillfällighet att han bjudit in sig till bykyrkan på promenadavstånd från hemmet för att säga tack till bygden och livet med mycket musik.
– Här var farmor och farfar aktiva, mina föräldrar sjöng här, jag döptes och konfirmerades här, sa han.
– Det är fantastiskt att ha en kyrka helt byggd på frivillig väg. Vi får tacka våra förfäder och förmödrar som började med att rensa sly. Och vi ska vara tacksamma för att ha ett rotsystem som ger oss riktning i livet, trygghet och stolthet.
Lars Gustafson berättade vidare att det var konfirmandläraren som pekade ut honom som blivande präst.
– Då blev jag så blyg att jag nästan kröp under bordet, sa han till församlingen.
Vid detefterföljande kyrkkaffet sa han att det första yrkesvalet i stället var inriktat på att bli lärare. En utbildning som han också påbörjade, men efter en tid bytte till prästbanan. Spårbytet har han inte ångrat och kallet är heller inget han lämnar i och med sin pensionering.
– Att som präst få möta människor i alla åldrar och situationer är oerhört fascinerande. Och präst fortsätter man vara så länge man lever, om man inte blir avsatt.
Som friherre står han närmast inför att sortera lådvis med kyrkliga papper, ordna fotoalbum och därefter leverera lämpliga delar till Kungliga biblioteket, men tiden ska räcka till mer än så.
– Jag vill till Neapel och Capri med Axel Munthes villa San Michele. Jag och min fru vill är båda konstintresserade och vill till Monets trädgårdar utanför Paris och så vill jag till Galapagosöarna och Peru.