När tidningen träffar henne, dagen efter dramatiken på Svinnegarnsviken, pustar hon ut med tvåårige hunden Simson i soffan hemma i Haga.
– Det var först när jag hem som tankarna kom. Det hade kunnat sluta riktigt illa, säger hon.
Hon berättar hur hon för femte dagen i rad tog en skidtur ut på isen.
– Jag åkte ömsom på kommunens upplogade bana och ömsom på egen hand ute i snön. Det var förstås dumdristigt. Det förstår jag nu, men Simson och jag är ute och motionerar varje dag och jag hade åkt på samma ställe tidigare under veckan, säger hon.
Vad var det som hände?
– Jag åkte över ett område med en annan färgnyans, en liten upphöjning på isen. Plötsligt sprack isen och jag hade vatten upp till brösthöjd. Jag lyckades svinga upp ena skidan över iskanten och fick fäste med isdubbarna medan jag gallskrek rakt ut. Men jag var inte tillräckligt stark i armarna för att ta mig upp, berättar 70-åringen.
Efter att ha sökt information och pratat med de ansvariga som plogar banan har hon fått höra att det förmodligen var en isråk, med flera lager is, som hon åkte över.
Nu vill Lisbeth Zachrisson tacka de jämnåriga damerna i strandkanten som skidade ut för att hjälpa henne upp.
– Jag blev så chockad och tror inte att jag ens hann säga tack innan jag tog skidorna och åkte hem, dyblöt upp till halsen och med vatten i pjäxorna.
Vad gjorde du sen?
– Tog en varm dusch.
När pjäxorna har torkat tänker hon ge sig ut på isen igen.
– Men då åker jag bara i kommunens spår, säger hon.