Barnens bruk är redan ett uppskattat besöksmål, men nu ska de exotiska getterna locka ännu flera.
Angoragetterna följde med i flyttlasset när hantverkaren Ann-Charlotte Emanuelsson flyttade från Kristinehamn i Värmland till Lövstabruk för ett år sedan.
– I Kristinehamn hade jag trettiosju angoragetter och trettiotre angorakaniner. Jag har getterna för att de ger mycket ull, ja så kallad mohairull. Ullen är alldeles särskilt fin, mjuk, lyxig och glansig. Av ullen producerar jag mohairprodukter, säger hon och förklarar att hon tog med sig tre angoragetter till Lövstabruk, de övriga gick till slakt.
Ett skäl till att hon valde att ha tre kvar är att det är dyrt att ha getter och förenat med mycket praktisk jobb och regelverk som ska följas.
– Under de senaste tjugo åren i Kristinehamn där jag också är född, jobbade jag i ett storkök. Med alla getterna var det svårt att hinna med hantverket, ledig tid gick åt till djurskötsel. Nu har jag mycket ull i lager och den ull som mina tre angoragetter ger räcker för flera år framåt, säger hon.
Ann-Charlotte Emanuelsson tycker det är trevligt att hon får låna hagen vid Barnens bruk för angoragetterna Getrud, 8 år, mellangeten Maj, 2 år, som heter så därför att hon föddes i maj, och 1-åriga Gottfrid.
– Det är lustigt, min närmaste granne heter Gertrud och Gottfrid betar nära Gottfrid Skytts snickeriverkstad. Nu väntar jag bara på att någon Maj dyker upp också. Getterna hade fått sina namn innan jag flyttade hit, ler hon.
Angoragetterna släpps ut i hagen vid Barnens bruk i maj. Tills dess går de i en annan hage och kan även där gå in under tak, vid norra porten i Lövstabruk.
Angoragetterna gillar att hoppa, de är snälla och skygga, inte vana vid människor, men blir lätt tama.
När jag går in i hagen vid norra porten springer de två äldsta getterna snabbt förbi och stannar så långt borta de kan i inhägnaden. Men Gottfrid kommer fram och nosar nyfiket.
De ser nästan overkliga ut med hornen som sticker rakt ut som cykelstyren, men så är de också lätta att få tag på, flikar Ann-Charlotte in.
– De är verkligen sköna personligheter. En gång rymde en av getterna till dörren in till jordkällaren för att fly undan flugorna. Har dom bestämt sig för något...
Angoragetterna kommer ursprungligen från bergigt och kalla länder. De har inga problem med kyla, men tål fukt mindre bra. De betar gärna sly, tistlar, buskar och bark.
Ann-Charlotte Emanuelsson som producerar både skinn- och vävprodukter klipper getterna vår och höst. Varje klippning ger omkring fem kilo ull.
– Jag blandar in fin ull för att hålla samman tråden, garnet blir mer följsamt, elatiskt och ger mycke bättre passform på de plagg som stickas då, förklarar hon.
Mohair är otroligt bra att hålla värmen, starkt och hållbart med en vacker lyster.
– Jag färgar ullen, gärna i glada och roliga färger. Det blir mycket rutiga mönster. Plädar har jag alltid på gång i produktionen, liksom ripsmattor, halsdukar och sittdynor, men jag gör nog mest vantar.
När Ann-Charlotte Emanuelsson flyttade till Lövstabruk fick hon hyra Sadelmakare- och tapetserarverkstaden av Fastighetsverket som ateljé och arbetslokal. På övervåningen har hon generöst med utrymme för flera stora vävstolar och annan utrustning. Bostaden hyr hon av Tierpsbyggen på Fägatan nära den gamla skolan och värdshuset.
– Det är nära till allt här i Lövstabruk, säger hon med ett gott skratt och tycker det är som att bo i ett museum eller i en sagobok i denna genuina 1700-talsmiljö.