Vem är emot fred efter femtio år av krig och konflikt? Landägare. Åtminstone i Colombia. När fredsavtalet mellan den colombianska staten och Farc-gerillan presenterades 2016 var västvärlden så skuttande glad att Nobels fredspris tilldelades Colombias dåvarande president Juan Manuel Santos för hans fredliga insatser.
Colombias folk skulle dock först få rösta om de accepterade fredsförslaget. Mellan det att Santos hyllades för att föra fredens fana till Bogota och Nobelpriset delades ut i Oslo röstade 50,2 procent av befolkningen nej till fredsavtalet.
Vissa menade att colombianerna uppfattade avtalet som att Farc-rebellerna skulle slippa undan för lindrigt efter årtionden av mord, kidnappningar och terrorism. En annan teori som luftades var att mer bemedlade colombianer hade röstat nej, eftersom avtalet fokuserade på att formalisera äganderätter för land- och husägare i områden som drabbats hårdast av konflikten, alltså lantliga provinser där fattigdomen var högre och formella juridiska institutioner inte var så starka.
Varför rikare medborgare inte skulle önska sig fred förklarades aldrig. Däremot har personer med ett formellt välstånd, alltså de med papper på sitt ägande av hus och andra tillgångar som land, mer att förlora på att fler får sin mark juridiskt erkänd och värderad. För ju mer av en vara det finns som kan handlas på en fungerande marknad, desto lägre prissätts varan. Och det var precis vad fredsavtalet skulle leda till.
Ekonomen Perry Ferrell har analyserat röstmönster i 914 colombianska kommuner. Två saker framkom. I kommuner med fler individer som redan hade formell äganderätt före fredsavtalet kom till, var det betydligt fler som röstade emot avtalet. Och i kommuner där juridisk äganderätt av ens hus eller mark skulle utökas, ökade också andelen nej-röster.
Enligt statsvetenskaplig standardteori ska demokratiska institutioner skydda mot statens otillbörliga ingrepp i individens frihet och självägande. Och enligt ekonomisk standardteori är stärkt äganderätt en grund för ekonomisk utveckling och tillväxt, eftersom det möjliggör en bättre fungerande marknad med lägre kostnader och risker för dess aktörer.
Men i Colombia tycks det som om en knapp majoritet såg bättre institutioner som ett intrång i ens personliga egendom och välstånd. Och ännu har Colombia inte lyckats balansera medborgares ekonomiska egenintressen med det bredare demokratiska intresset.
I måndags (18/3) gick en protestmarsch genom Bogota. Landets nya president Ivan Duque har lagt ett veto mot sex av 159 artiklar i ett reviderat fredsavtal. Men landets konstitutionella domstol har redan godkänt hela avtalet, så Duque riskerar att ställa den lagstiftande församlingen mot rättsväsendet. Antingen dröjer freden, eller så förgås den.