Bortom alla högtidliga ord om mänskliga rättigheter – och alla bekymmersrynkor över humanitära katastrofer – är det i slutändan det beskedet som EU ger till mängder av människor i nöd. Vi ser hellre att du dör än lever här.
Det senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang har ”Europa” som tema. I ett reportage skildrar chefredaktören Anneli Carnelid på ett gripande sätt de konkreta effekterna av EU:s gränspolitik. Hur den slår mot och drabbar flyende människor.
EU-projektet är enormt viktigt. Betydelsen för friheten, öppenheten och freden i Europa går inte att överskatta. Men samtidigt som gränserna inom unionen har suddats, har de skärpts mot dem som kommer utifrån och är i behov av hjälp och skydd.
Vi har alla läst om Dublin-förordningen, som anger att asyl måste sökas i det land som en person först anländer till. Vi har även tagit del av hur bristen på lagliga vägar in i Europa tvingar flyktingar att lägga sina öden i händerna på människosmugglare och välja farliga resvägar. Vi har därtill sett hur förödande konsekvenserna av detta kan bli – tänk, exempelvis, Lampedusa.
Det är ingen slump att Carnelid har valt att åka till Grekland för att skriva sitt reportage. Att Grekland bär delar av EU:s yttre gräns gör att flyktingströmmarna här är stora.
För att hindra att människor ska lyckas söka sig till ett liv i säkerhet i Europa har gränsen mellan Grekland och Turkiet stärkts. EU har via gränsbevakningsorganet Frontex låtit bygga ett taggtrådsbelamrat stängsel, samt investerat i övervakningsteknik och personalresurser.
När det blir svårare att ta sig till Europa landvägen ökar trafiken till sjöss, och därmed även riskerna. Inte nog med att farkosterna ofta är osäkra i sig, så kallade ”push backs” – att bogsera tillbaks flyktingbåtar på internationellt vatten – förekommer också. Bland andra har grekisk kustbevakning ägnat sig åt detta, i vissa fall med dödlig utgång.
För dem som, trots allt, lyckas ta sig in i EU väntar ofta en fängelselik tillvaro, vilken Carnelid skildrar väl i sin text. I tolv månader kan den asylsökande lagligt ”hållas i förvar”.
Förhållandena är undermåliga, med trångboddhet, dåliga möjligheter att sköta hygienen och begränsat tillträde till läkarvård. I vissa fall resulterar det i depressioner och självmord, samt att människor avlider i sjukdomsanfall.
Ja, så behandlar alltså Europa de medmänniskor som inte har råkat födas på kontinenten. Inom EU bör därför Dublin-förordningen rivas upp och asylvisum införas. Länder som Sverige och Tyskland bör lyfta flyktingfrågan högt upp på agendan och pressa på för att fler länder ska ta emot en ökad mängd kvotflyktingar.
Det territoriala exklusivitetstänkandet måste helt enkelt upphöra. ”Vi ser hellre att du dör än lever här”, ska ingen människa behöva få höra som svar på ett desperat rop på hjälp.